Ska jag vara lite allvarlig för en gång skull?
I övrigt så började jag fundera lite här om dagen, men har tyvärr haft lite ont om tid att författa ner mina funderingar. Hur som helst så får jag ju en del frågor då och då om min synskada, vilket får mig att fundera ändå, att detta kanske trots allt är ett ämne som bör tas upp allt mer i bloggen då det uppenbarligen verakr fnnas intresse. Eller ja, i ärlighetens namn så tror jag inte att EN dag passerar utan att denpå något vis i något smmanhang kommer på tal.
För det mesta är min blogg ganska så lättsam mitt diverse vardags anekdoter som förhoppnigsvis lockar till skratt, jag skriver så för att jag lever också så. Man har inte roligare än vad man gör sig brukar jag tänka. Och vad vore väl livet om det inte var roligt tänker jag? Men givetvis är livet mer än bara roligt.
För att för ovanlighetens skull gå in lite mer på djupet så skulle jag väl kunna avslöja att en aanledning som väger tyngre än bara det att jag inte brukar tänka på min synskada, vilket jag faktiskt inte alltid gör, är väl egentligen den att jag är lite rädd för den. Rädd för att den ska utgöra mig, bli mitt kännetäcken och ta över mig som person.
Jag har i mitt liv upplevt riktig depression omed allt vad det innebär och jag har också tagit mig ur det, det var länge sedan nu. Men jag är en gedigen anhängare av att man alltid ska dra lärdom av vad man går igen om, gott som ont. Så när denna synskada väl träffade mig, för det känndes så, som att jag blev träffad av något hårt, då så stretade jag emot allt vad jag hade för att inte låta mig dras ner i de mörker som som en depression är och som inte känndes allt för avlägset helt plötsligt.
Allt jag berättade om hur händelseförloppet var och så kring synskadan var absolut sant, men detta är väl en annan dimension av den kan man säga. Jag började på rehabiliteringen så snabbt som jag gjorde för jag tänkte väl på något vis att jag kunde bli av med mitt funktionshinder när jag väl var av med rehabiliteringen. Jag tog ingen tid av sjuksrivningen för att smälta det som hänt och låta det sjunka in, för jag ville hålla det borta från mig.
På denna rehabilitering träffade jag den ena fantastiska människan efter den andra och dagarna fylldes av skratt, när jag blev utskriven där i från fick jag hålla mig gör att inte grina, men trots det så kröp det lite i kropen på mig av att vara där. Varför? För det innebar att jag numera hade ett funktionshinder, jag var inte längre som alla andra, inte längre som jag, annars så skulle jag ju inte varit där.
Jag trodde att min Lebers Opticus Neuropati inte bara tagit min syn utan även min personlighet. Lyckligtvis så kan jag idag säga med, jag i alla fall cirka fem år av facit i hand att så var inte fallet och jag känner att jag vinner lite varje dag då jag exempelvis lyckas lägga en snygg makeup. Jag som trodde att jag var dömd att aldrig mer bära smink igen i mitt liv, om inte någon annan förbarmade sig över mitt ansikte.
Vad jag förstår av forskare och läkare så kommer jag väl alrid att vinna över denna sjukdom, vilket så klart inte låter särskilt upplyftande, men det roliga är att i mina ögon har jag redan gjort det och gör så lite grann varje dag.
Ibland är det inte lätt att acceptera eller att förstå den hand ödet gett en, men för sin egen skull bör man ändå göra det bästa möjliga av den för i slutändan är det ändå man själv som förlorar annars.
Varför skriver jag nu allt detta? Ja, det är sent och jag har haft en lång dag, vet inte om allt kommer verka osammanhängade när jag läser igenom det imorgon. Men troligtvis så skriver jag det för att de flesta av oss får för eller senare någon liten gåva av livet som är minddre uppskattat, vissa är mer frmaträdande än andras. Hur som helst är allt, som bekant, relativt och ingen kan avgöra hur stort eller litet något känns för dig.
Jag ville dela med mig llite av mina svåra stunder också till er, även jag som kanske ger sken av att livet leker har mina duster med mig själv och livet. Som sagt är jag trött och utvecklar gärna mer en annan gång. Komo bara ihåg att oavsett vad det är du står inför är du inte ensam i det, hur ensamt allt än må kännas och det finns ljus på andra sidan, men ibland är det upp till en själv att tända det!
skriv om rulltrappstanten, hahahaha