2011-10-27 | 20:05:05

Lakan logik

Jag höll precis på att hänga upp tvätten, sängkläderna var det närmare bestämt.
När jag la i tvätten i maskinen så var det ett lakan, ett påslakan och två örngott, men då jag tog ett dom så var det en klump. Ett påslakan med resterande sängateraljer i påslakanet.
Man suckar knappt åt det längre för man är för trött på fenomenet för att ens bli trött, VARJE gång såslutar det ju på detta vis. Jag tror inte att jag tvättat lakan en enda gång utan att jag i slutändan blivit ståendes med en klump i famnen.
Men så tänkte jag att varför står jag egentlligen här varje dång med denna eviga klump? Det är ju inte rimligt. Säg att jag byter lakan cirka en gång i veckan i alla fall, det är ju 52 gånger per år om jag har förstått konceptet med kalendern rätt. Och om, ja..jag kan ju räkna så sen jag flyttade till min första egna lägenhet i alla fall, det var kanske..åtta och ett halvt år sedan, följdakligen alltså ungefär 442 lakan byten hitills. Ärligt talat så är ju inte öppningen i påslakanen SÅ stora, det känns inte ens som att oddsen pekar mot att dom borde slinka in där varje gång. Om inte annat så borde väl typ 1 gång av 442 gånger vara rimligt att jag öppnar maskinen och att allt fortfarande ligger separerat.

Jag vet inte, jag ägnar kanske detta förbryllande världsliga problem lite för mycket eftertanke, men nog är det konstigt?
2011-10-25 | 02:55:48

Sånt händer nog bara i en storstad.

Sånt händer nog bara i en storstad. 
för ett tag sen tacklade jag en snubbe i tunnelbanan, grovt. Jag var på väg till jobbet och hade super bråttom att hinna med ett byte i Fridhemsplan. Samtidigt som jag har lagt in högsta växeln på min sprint så har alltså någon snubbe gjort likadant fast på väg i motsatt riktning. Jag har en känsla av att vi tänkte ungefär samma sak innan krocken var ett faktum. Nämligen: Han/Hon kommer att svänga, så jag kör på, finns ingen tid att hålla på och svänga nu. Sen tror jag också att samma tanke återigen for igenom våra huvuden ungefär samtidigt, nämligen: Han/Hon svänger inte! 
Men detta inser vi allt för sent och hinner inte mer än att vända axeln till för att i möjligaste mån försöka förhindra en frontalkrock. Vi tacklar alltså varandra rätt ordentligt, american football style, och studsar någon meter eller två bakåt var. Det måste sett helt sjukt ut men också väldigt roande ut med tanke på alla skratt jag hörde runt om kring. 
Men här kommer det riktigt sjuka med det hela, ingen av oss säger ett ord eller tittar ens på den andra, utan hittar bara balansen igen, tar ny sats och kutar vidare i varsin riktning som att det inte ens hänt något nyss. 
Och då tänker jag så här i efterhand att sånt kan nog egentligen bara hända i en storstad full med stressade människor. Vart som helst annars skulle ju detta te sig jätte konstigt, speciellt den delen där vi båda kutar vidare utan så mycket som ett ord. Jag menar föreställ er detta utspelas på ett joggingspår i skogen eller promenerandes längs med någon småländsk landsväg..? 

What is Stockholm coming too?

2011-10-24 | 02:07:18

Midnight snack

Jag vill tacka er kära läsare för att ni tog emot min bikt, jag är (lite) stolt att kunna meddela att det hjälpte, efter att jag blottade min mörka hemlighet för er och erkännde mitt ickepluggande som försigått på sistonde, så har jag faktiskt satt fart. Frågan som återstår nu är, will I make it? Eller är tiden för knapp? Spänningen är olidlig och pinsam, MEN jag ska hålla er uppdaterade hur genant det än må vara..

Hur som helst så krävs det ju väldigt mycket ätbara godsaker för att ha bränsle nog att produsera något tenta värdigt. Så 23-tiden övertalade jag minkära roomie och min hund att promenera med mig bort till närmaste Statoil (som inte är så där jätte närmaste egentligen) där vi inhandlade två Ben & Jerrys, nyponsoppa, blåbärsoppa, filmjölk, maryland cookies, ballerina kakor, knäckebröd, och en påse lösgodis.

Självklart kan vi ju inte gå hela denna väg och att alla ska få något gott utom Simba, så vi mer eller mindre beordrar killarna bakom disken att donera varmkorvarna till hunden istället för att slänga dom. Av någon konstig och slösaktig anledning verkade dom väldigt korv-slängar-sugna istället för att goda barmhärtiga hundmatare...men vi vann!

Nöjda och belåtna började vi sedan våran vandring hem, så värt det!
2011-10-20 | 18:40:10

The Day Has Finally Come

Idag hände något stort. Något som många Stockholmare har väntat länge och otåligt på. Något som underlättar vardagen för otaliga av huvudstadens invånare. Någonting alldeles, alldelses, alldeles underbart!

Nämligen.. tunnelbanans blå linje har äntligen börjat gå hela vägen fram till T-Centralen igen! (och ja, till Kungsträdgården också, men ärligt, vem bryr sig?)

Nu vet ju inte jag om det är så att det förekom något slags firande med pompa och ståt vid invigningståget någon gång imorse vid första avfärden, i så fall missade jag det, för vid en sådan ogudlig timma är jag inte gärna någonannan stans än sängen. Men vem vet, det kan ju ha förekommit ballonger, sång, kanske lite tårta? Och så någon champagne flaska dängd i sidan av tåget, ni vet som när man inviger båtar? Det kan ha varit trevligt hur som helst tänker jag.

Men när JAG åkte min första rutt med blå linjen in till Centralen var hur som helst alla spår av festlighet väl undansoppade. Inte ett triumferande leende då vi rullade över den magiska gränsen efter Rådhusets hållplats. Inte ett hurra rop. Inte ens ett taa-daaa i högtalarna.
Nä, folk såg precis lika surmulna ut som om det vore vilken dag som helst.

Här har det klagats och knorrats i säkert över ett halvår nu över denna olägenhet och inte ett enda "woohooo!" Eller jo föresten två sådana glada tillrop hörde jag och dom kom från mig och Vicky. Följt av ett vädjande "Förstår ni inte vad det är som händer? Fattar ni inte VAR vi är? Och HUR vi kom hit?"

Jag avslutar detta inlägg med en uppmaning till er alla, men framförallt mina Stockholmska medresenärer, att uppskatta de små sakerna i livet och ta varje tillfälle i akt att fira dom. Tro mig, det blir roligare så.
2011-10-19 | 00:08:57

jag biktar mig

Jag tror jag måste bikt amig till er.

Jag går nu sista terminen på Sociomnom utbildningen, slutet känns så nära men ändå så långt borta. Jag har kört på i fullt tempo i jag vet inte huuur länge nu, och nu kna jag säga att jag är trött.

Innan jag fick min synskada jobbade jag minst sex dagar i veckan samtidigt som jag hade ett minst lika fullspäckat socialt liv också. Sen drabbades jag av Lebers Opticus Neuropati, som det så fint heter, och drog genast utan paus igång med rehbilkiitering paralellt med Komvux för att, som jag såg det då, kunna återgå till mitt liv så snart som möjligt. Så fort jag blivit klar med det kom jag in på Universitetet och började med mina heltidstudier och skaffade mig även sedan mitt jobb som personlig assistent. Har som sagt även hund och agerar extra mamma åt min gudotter. Jag har med andra ord mycket i mitt liv och har haft det så länge jag kan minnas i princip.
Missförstå mig nu inte. jag ÄLSKAR mitt liv så här. Jag har ju själv valt att ha det så här.
Men nu börjar jag fakiskt bli lite trött.

Och för att komma till saken, det vill säga bikten. Jag har en uppsatts på tio sidor som skall vara inne i slutet på denna månad, och jag SKÄMMS  att säga det, men jag har inte börjat.

wow, I said it!

Jag pratade i mitt förra inlägg om hur viktigt det är att älska sig själv. Och även att jag känner att jag gör det.
Men ärligt talat så borde jag väl inte utsätta mmig själv för en sådan stress som detta beteende innebär? Varför gör man så mot sig själv? Varför? Varför? Varför? Jag sitter här och biktar mig till er nu till exempel istället för att skriva en sida i uppsattsen, varför? Jag är ju så nära nu och kan inte stupa på mål linjen!

Jag skriver detta för att jag tänker att om jag slutar mörka detta så kan jag nog sätta fart, hur kan jag se er alla i ögonen (eller, ja ni fattar ju..) annars nu när ni vet det här hemska om mig..

Så. Nu var det sagt.
Vill inte prata mer om det nu. Usch.

Vad gör man efter en bikt egentligen då? Tio ave Marie och femton armhävningar typ?

Nä..juste nu börjar jag smita igen, plugga var det ja!
2011-10-13 | 23:25:56

Love you self.

201110131470 (MMS)

Love you self. Skulle det ju inte stå. Det finns ju absolut ingen logik i det. Men så står det numera på min fot. Och jag som är felsägningsrättaren nummer ett, har numera en felsägning intatuerad på foten. Det är ju för komiskt. 

Love yourself skulle det stå. Så jag är inte så oroad, det går nog att klämma in ett R där senare.

Varför gjorde jag den? Fick en fixidé här om dagen att jag behövde en text på foten. Så tänkte jag att det är ju faktiskt väldigt viktigt och fint att kunna känna att man älskar sig själv. Hur ska jag kunna älska någon annan om jag inte först älskar mig själv? Hur ska någon annan kunna älska mig och visa mig kärlek om inte också jag visar mig själv kärlek? 
För någon vecka sedan hittade jag min cirka tio år gammla dagbok, och efter att ha läst den kan jag konstatera att jag älskade inte mig själv då. Inte alls. Kontrasten gämfört med idag var faschinerande. Den tydligjorde även för mig att över åren som gått så har jag lärt mig att älska mig själv. Oavsett vad jag gör eller inte gör, hur jag ser ut, vart jag än kommer ifrån eller vart jag än är på väg så är jag bra som jag är. Det är kärlek.

Det är ingen liten bedrift att kunna känna så och jag vill aldrig glömma hur viktigt men också svårt det kan vara. Därav den dagliga remindern i form av en felstavad tatuering på foten. Nu kan den föresten även tjäna ännu ett syfte, nämligen att komma ihåg att man måste kunna skratta i situationer som dessa, vad ska man annars göra?
 
Slutligen vill jag påminna er alla om att ni är fantastiska precis som ni är! Kom ihåg att beröma er själva varje dag också, det finns alltid någon anledning så snåla inte!

2011-10-09 | 00:59:21

Appropå taxichaufförer.. Så var det en ann...

Appropå taxichaufförer.. Så var det en annan lite speciell chaufför jag var ute och åkte med här om dagen. Han var väldigt trevlig på alla sätt och vis men hans GPS var ur funktion och absolut inget lokalsinne hade han vad jag förstår. Så jag, som knappt ser bilen framför, skulle alltså guida oss hem.vilket faktiskt, i motsatts till hur det låter, gick galant. Men det roliga var att han tog instruktionerna VÄLDIGT bokstavligt. Exempelvis svänger han vänster PRECIS NÄR jag säger "och så vänster.." och frågar lite förvånat om jag alltså bor i det HÄR huset? Han har alltså svängt vänster mitt i raksträckan och står nu med nosen pekandes rakt in i en husfasad. En annan svänger ju kanske vänster när vägen gör likaså.. Förvirring uppstod även vid en rondell där jag inte varit tillräkligt precis i mina instruktioner, "ehh..bor du i skogen?" sen kom jag hem i alla fall, snipp snapp snut så var sagan slut!

2011-10-04 | 02:26:17

Otrolig taxi chaufför

Igår skulle jag åka taxi och givetvis hade jag med mig min trogan följeslagare, Simba the dog. När jag bokade bilen så jag alltså att jag behövde en bil som även tog emot hundar.

Bilen rullar så småninom fram och det bör även nämnas att vid aftonen i fråga så regnade det dessutom.. chauffören öppnar rutan en springa och jag frågar om den var till Félicia, som svar får jag

- vänta vänta vänta..
- ok.?
- du har hund
- ja?
- jag tar inte emot hundar
- men jag sa att jag hade hund när jag bokade
- jag måste ringa växeln

Och snubben rullar alltså efter detta upp sin ruta medans han ringer växeln och vi står kvar i regnet?!
Strax därpå öppnar han återigen en springa

- vart ska du?
- Solna station..

Och så rullades rutan ofärskämt nog upp igen, en stund senare åker den återigen ner..

-har du något papper med dig?
- ?
-ja, att lägga under hunden
- nej verkligen inte
- måste ha något papper att lägga under hunden..
- men va? skojjar du? jag brukar inte direkt gå runt med underlags papper till hunden, han ska ju sitta där bak ju!

..rutan åker upp...
slutligen behagar människan stiga ur fordonet, går runt till bakluckan  och drar fram någon hushålls rulle. Han börjar sedan på fullaste allvar täcka så gott som hela bagageutrymmet med hushållspapper och står och fumlar med små papperstussar för att täppa igen små blottade golvytor.
Jag är mest stum av förundran.
Sen förklarar han att han har allergi.

- men varför kör du då en bil som tar emot hundar? dom skulle ju inte skickat dig annars när jag specifikt sa att jag hade hund med mig?
- jo men jag  tänkte att det kanske var en liten hund
- ok..fast dom är väl ändå precis lika allergi framkallande..?

Vid det här laget är han klar med hushålllspapperpusslet och ber mig nu att säga åt honom att ligga stilla mitt på pappershögen under bilfärden

- eh, nej, det kan jag ju inte få honom att göra..
- nähä men kan du spänna fast honom med kopplet då så han sitter still?
- men verkligen inte! ska han strypas om du bromsar då eller?

När Simba slutligen hoppar in så känner jag att det är inte ens en matta han vill skydda,golvet är av hårdplast! Det är ju bara att orka av om det skulle behövas!

Helt otroligt..jag har egentligen inga mer ord för denna händelse..vad mer kna man säga..?
Jag heter Félicia, är 25 år och bor i Stockholm med min hund och min roomie. Jag både pluggar, jobbar och snart är jag kontaktfamilj också till en liten prinsessa. Med andra ord är jag en grymt upptagen men dock livsnjutande kvinna som inte har tid för någon fritid men däremot allt annat som kan förgylla livet. I denna underbara blogg tänkte jag även förgylla era liv med mina vardagsäventyr. Välkomna till min underbara värld kära ni! Och kom ihåg, allt är enligt Fille.