Enligt Fille i - jag biktar mig

Fille

Meningen med livet är att fylla livet med mening. Sedan jag förstått det satsar jag på att fylla mitt liv med just sådant som är meningsfullt för mig. I daggsläget har det lett mig till en äkta man och två underbara barn och allt annat som kan leda till skratt och glädje, för vad är väl viktigare än att skratta? Jag tror även starkt på att det är en mening med allt som händer, man måste bara komma ihåg att ha tillit till att det kommer visa sig. Exempelvis fick jag vid 21-års ålder en gravsynskada som inte känndes särskilt meningsfull just då men som så här i efterhand har lett en hel rad fantastiska upplevelser som jag inte hade velat vara utan. Jag delar här, med glimten i ögat, med mig av mitt liv och vardag i hopp om att det kan tillföra mening även för någon annan. Kärlek

jag biktar mig

Jag tror jag måste bikt amig till er.

Jag går nu sista terminen på Sociomnom utbildningen, slutet känns så nära men ändå så långt borta. Jag har kört på i fullt tempo i jag vet inte huuur länge nu, och nu kna jag säga att jag är trött.

Innan jag fick min synskada jobbade jag minst sex dagar i veckan samtidigt som jag hade ett minst lika fullspäckat socialt liv också. Sen drabbades jag av Lebers Opticus Neuropati, som det så fint heter, och drog genast utan paus igång med rehbilkiitering paralellt med Komvux för att, som jag såg det då, kunna återgå till mitt liv så snart som möjligt. Så fort jag blivit klar med det kom jag in på Universitetet och började med mina heltidstudier och skaffade mig även sedan mitt jobb som personlig assistent. Har som sagt även hund och agerar extra mamma åt min gudotter. Jag har med andra ord mycket i mitt liv och har haft det så länge jag kan minnas i princip.
Missförstå mig nu inte. jag ÄLSKAR mitt liv så här. Jag har ju själv valt att ha det så här.
Men nu börjar jag fakiskt bli lite trött.

Och för att komma till saken, det vill säga bikten. Jag har en uppsatts på tio sidor som skall vara inne i slutet på denna månad, och jag SKÄMMS att säga det, men jag har inte börjat.

wow, I said it!

Jag pratade i mitt förra inlägg om hur viktigt det är att älska sig själv. Och även att jag känner att jag gör det.
Men ärligt talat så borde jag väl inte utsätta mmig själv för en sådan stress som detta beteende innebär? Varför gör man så mot sig själv? Varför? Varför? Varför? Jag sitter här och biktar mig till er nu till exempel istället för att skriva en sida i uppsattsen, varför? Jag är ju så nära nu och kan inte stupa på mål linjen!

Jag skriver detta för att jag tänker att om jag slutar mörka detta så kan jag nog sätta fart, hur kan jag se er alla i ögonen (eller, ja ni fattar ju..) annars nu när ni vet det här hemska om mig..

Så. Nu var det sagt.
Vill inte prata mer om det nu. Usch.

Vad gör man efter en bikt egentligen då? Tio ave Marie och femton armhävningar typ?

Nä..juste nu börjar jag smita igen, plugga var det ja!