Enligt Fille i - The Day Has Finally Come

Fille

Meningen med livet är att fylla livet med mening. Sedan jag förstått det satsar jag på att fylla mitt liv med just sådant som är meningsfullt för mig. I daggsläget har det lett mig till en äkta man och två underbara barn och allt annat som kan leda till skratt och glädje, för vad är väl viktigare än att skratta? Jag tror även starkt på att det är en mening med allt som händer, man måste bara komma ihåg att ha tillit till att det kommer visa sig. Exempelvis fick jag vid 21-års ålder en gravsynskada som inte känndes särskilt meningsfull just då men som så här i efterhand har lett en hel rad fantastiska upplevelser som jag inte hade velat vara utan. Jag delar här, med glimten i ögat, med mig av mitt liv och vardag i hopp om att det kan tillföra mening även för någon annan. Kärlek

The Day Has Finally Come

Idag hände något stort. Något som många Stockholmare har väntat länge och otåligt på. Något som underlättar vardagen för otaliga av huvudstadens invånare. Någonting alldeles, alldelses, alldeles underbart!

Nämligen.. tunnelbanans blå linje har äntligen börjat gå hela vägen fram till T-Centralen igen! (och ja, till Kungsträdgården också, men ärligt, vem bryr sig?)

Nu vet ju inte jag om det är så att det förekom något slags firande med pompa och ståt vid invigningståget någon gång imorse vid första avfärden, i så fall missade jag det, för vid en sådan ogudlig timma är jag inte gärna någonannan stans än sängen. Men vem vet, det kan ju ha förekommit ballonger, sång, kanske lite tårta? Och så någon champagne flaska dängd i sidan av tåget, ni vet som när man inviger båtar? Det kan ha varit trevligt hur som helst tänker jag.

Men när JAG åkte min första rutt med blå linjen in till Centralen var hur som helst alla spår av festlighet väl undansoppade. Inte ett triumferande leende då vi rullade över den magiska gränsen efter Rådhusets hållplats. Inte ett hurra rop. Inte ens ett taa-daaa i högtalarna.
Nä, folk såg precis lika surmulna ut som om det vore vilken dag som helst.

Här har det klagats och knorrats i säkert över ett halvår nu över denna olägenhet och inte ett enda "woohooo!" Eller jo föresten två sådana glada tillrop hörde jag och dom kom från mig och Vicky. Följt av ett vädjande "Förstår ni inte vad det är som händer? Fattar ni inte VAR vi är? Och HUR vi kom hit?"

Jag avslutar detta inlägg med en uppmaning till er alla, men framförallt mina Stockholmska medresenärer, att uppskatta de små sakerna i livet och ta varje tillfälle i akt att fira dom. Tro mig, det blir roligare så.