Tönt på heltid?

Jag är en firm beliver av att man alltid ska utmana sina rädslor, oavsett vad de är. Allt för att inte falla offer för dom elleer någon annan heller för den delen. Det är också därför jag till exempelvis går till tandläkaren, började plugga på Universitetet och typ skaffade en trädgård (det tillkomme ju som sagt insekter).

Hur som helst var vi några styckna igår på Standup, och jag säger bara det alltså at shit vilka modiga människor egentligen! Att står där och prestera och framkalla skratt hos folket.
Innan jag fick synskadan jag har nu så ääälskade jag att vara i centrum, synas, höras och vara på scen, jag visste inte vad ordet scenskräck betydde. Men sen den här grejen kom har jag blivit en TÖNT!
Att stå inför klassen och hålla föredrag är som frittfall för mig. Och då när jag såg den blandade kompotten av amatörer och veteraner igår så väcktes en oroväckande tanke hos mig..

...nämligen, borde jag utmana mig själv? I förebyggande syfte alltså, för att minska risken att mitt nya töntiga jag inte utvecklas mer, blev jag en sån på heltid kuknde jag inte leva med mig själv...

ja, vi får se vart det här leder..aah!
↑