Enligt Fille i

Detta resmål var det endå där vi inte hade någon barmhärtig samarit att bo hos så dessa tre nätter tog vi in på ett hotell mitt på Manhattan och var sedan lämnade åt vårt ostrukturerade öde. Allt vad heter dygnsrytm och rutiner var som bortblåst. Jag tror int eatt ajg såg staden i sol ljus förens sista dagen då vi var tvungna att bege oss ut på stan i normal tid eftersom vi hade checkat ut från hotllet redan, vilet jag är glad för eftersom det var ju jätte fint!

Vi turistade ändå så gott vi kunde. Vi tog båten ut till staten island för att hälsa på fihetsgudinnan, men bara för att vända och åka tillbka efter fem minuter eftersomo det var lite väl sent och sista färjan tillbaka var tydligen den vi kom in på..men vi vinkade åt henne i fjärran..

Sista kvällen, eller snarare natten, gjorde vi idock riktigt slag i saken och bokade av alla attraktioner i en rasande fart, time square, madison square garden, rockafeller center, central park (såg vi från bilen, man ska tydligen inte vistas där nattetid fick vi höra) och visst jag, brooklyn bridge han vi promenera över också, även det nattetid! Detta upplägg var faktiskt inte alls tokigt, allt var ju superfint när det var upplyst och glittrande och det är ju tros allt staden som aldrig sover så ådå var vu ju tvugna att undersöka om detta verkligen kunde levas upp till, och det kunde det ju! Stockholm har att lära föregångaren Amerikat minsann! Affärer som stänger sju, ,det är ju pinsmat..tss tss...

Tidigare inlägg har jag av en händelse beskrivit själva resandet mer än resemålet upptäckte jag så här i efterhand. Så det måste jag ju även göra här.

Dramatiskt värre var det faktiskt! Så klart..

Straz efter att vi tagit våra ålatser i planet så drabbas jag av någon okänd och än idag oförklarllig form av intensiva och konstanta magsmärtor som inte var av denna värld så on som de gjorde! Dessa höllk i sig i närmare tre timmar, och under denna tid känndes det som att det fanns inte någon i min närhet som inte visste att jag vred mig i smärtor, hade någon  ändå missat detta eller om dom på övervåningen ville veta vad som pågick så fick dom veta det då ropade ut i högtalarna och bad eventuella läkare bland passagerarna att ge sig till känna. Till slut fick jag något slags piller somo äntligen knockade mig!

Väl framme i LOndon där vi skulle byta plan så hade vi några timmar till övers eftersom vi redan missat vår anknytning (faktiskt inte vårat fel), vilket var ypperligt eftersom Vicky fyra veckor tidigare glömt sin jacka här och nu hoppades kunna få tillbaka den i deras Lost and found. Jag å andra sidan var inte så sugen på att springa runt på Heathrow kånkandes på tunga väskor, utan att ha sovit en blund och yr efter mina välsignade piller. Skulle jag orka vidare behövde jag en vagn. Tyvärr fanns ingen sådan, men däremot en rullstol som fick duga lika bra. Det tyckte däremot inte personalen, rullstolar skulle man tydligen sitta i, inte ha väskorna i. Så okej, jag satte mig, med alla väskor på mig, och Vicky körde. Fort gick det, rejser fart, och oj vad folk tyckte synd om mig som hade en sådan galning till chufför och oj viken service vi fick. Inte en enda kö behövde vi sitta i och folk bad om ursäkt för sin blotta existens i princip. Det här mina vänner är hur man ska resa har jag upptäckt!

För de som såg lite förvånade ut över att jag sedan kunde ställa mig upp så hade jag ju faktiskt en massa formulär som påvisade att jag faktiskt kunde tänkas vara rätt yr till följd av de piller jag fått på tidigare flighten, så det så!

Enda gången då mitt rullstolande var på väg att komma tillbaks och bita mig i arslet var då det var dags att boarda nästa plan och det började uppstå fråge tecken kring huruvida jag var medecinskt redo att flyga eller ej. Då vart jag himla ivrig på att gå, rakt dessutom, för efter en månad på vift vill man faktiskt få komma hem till slut!