Vidare till....ja, vart var det nu då?

Efter vad som känndes som alldelles för kort tid så var det till slut dags att bege oss vidare till Atlanta där vi skulle vi skulle bo med mina goda vän, densamma som vi lånade huset av.
Biljetterna från Maui till Atlant aoch sedan vidare till New York hade hon bokat åt mig, så jag kan ju inte påstå att jag hade så jätte bra koll på dessa flygrutter, jag visste att jag skulle mellanlanda påvägen till Atlanta  men det var typ så långt som min kunskap stäckte sig. Ärligt talat var jag så stressade innan jag lämnade Sverige och hade så mycket att stå i så jag tror inte riktigt att jag läste hela mejlet..
Hur som helst så mellanlandar vi i San José där vi hade en lucka på cirka nio timmar innan nästa flyg som skulle gå super tidigt på morgonen. Som en smart tjej passade Vicky då på att sova, som en mindre samrt tjej passade jag då på att vaka över våra väskor hela natten helt i onädan eftersom att flygplatsen stängde nattetid och vi var de enda där i princip. Att deta var onödigt kom jag givetvis på då det var datgs att ta sig igen om securityn och cirkkusen var igång igen. Helt outsövd och förvirrad landar vi sedan kort därpå i vad jag förväntade mig skulle vara Atlanta men så hör jag kabin personalen dilla något om någon Phoenix, vad är det tänker jag? Namne på flyplatsen eller? så konstigt.. När jag kommer ut ur planet letar jag sedan med rödsprängda ögon upp nåpgon som ser ut att veta var han var och frågar just det, var ÄR jag? Termiknal fem får jag till svar. Det var ju inte tilräckligt med information för mitt förvirrade lokalsinne så jag upprepar, No, where am I? What airport? State?  Nu ser han mer förvirrade ut än jag och svarar att jag är i Phoenix. Skulle inte jag till Atlanta trodde jag? Då granskar han mina biljdetter och förklarar sedan att det är inte förens nästa flyplats, jag skulle tydligen byta här först.
Faschinerade, hade inte den blekaste om att jag även skulle dit..
Väl framme i Atlanta gick allt lite smidigare, då var vii ju trots allt inte lämnade åt vårt öde längre, nu bodde vi hos min kära vän somo kunde ha någorlunda koll på oss.
Vi åt sedan massa underbar sydstatsmat och lyssnade på folk som prata<de med sydstatsdialekt och sa saker som ya'll.. hur mysigt som helst. Vid det här laget så hade vi även shoppat så mycket att vi var tvunga att posta hem varsit paket med grejer för att slippa allt för mycket övervikt på planet.