Omständiga omställningar

Att drabbas av en synskada är förstås ingen rolig sak. En blogg om detta ämnet kan förståss då tänkas bli rätt tyngd av allvar och sorg. Men om det är något som livet har lärt mig så är det vikten av att kunna skratta även i de mest svåra av tider. Klarar man inte det på en gång så kan man ju åtminstone försöka i efterhand.Exempel följer nedan..

Jag har som ni vet en underbar liten hund, den bästa som kan tänkas faktiskt, vi har hängt ihop ett tag nu, han blir nämligen åtta nästa månad.
Hur som haver så hade han knappt sett skymten av ett koppel de första åren av hans liv. Han blev istället uppfostrad med stenhård disiplin och med fullt seende ägare, så båda parter var nöjda med arangemanget. Tills jag blev synskadad litet hastigt men mindre lustigt. Jag tänkte att det kan ju inte han fatta tänkte jag, att jag inte ser längre, jag ser ju lika dan ut. så jag hade inte hjärta att koppla honom utan gick istället och kallade in han konstant hela tiden för att ha koll på vart han var. Så körde vi på tills en dag då jag kom framtill att jag kanske skulle börja överväga det där med koppel i alla fall.

Vi var på en helt vanlig runda i parken närmast där vi bodde, givetvis är den så klart då full av en massa annat löst folk som har mer eller mindre koll på vem man är eftersom man syns mycket i området. Nåväl, i vanlig ordning kallar jag in min superhund med elitlydnad i täta intervaller för att ha koll på vart han befinner sig. Tills plötsligt, så börjar han trotsa mig!? Han sitter cirka fem sex meter ifrån mig och rör sig ite ur fläckeen! Vad gör jag? Jag höjer rösten och kallar in han på nytt.Ingen reaktion. Höjer rösten ytterligare. fortfarande visas inget intresse för mig och mitt gormande som börar bli mer och mer ilsket.Så jag änker nu jävlar ska hunden få veta vem det är som bestämmer egentligen eftersom han uppenbarligen verkar ha glömt det. med raska bestämda steg alltjämt fyandes den lilla trotsaren går jag mot han för att ta han i nacken och sätta han på plats. Han rör fortfarande inte EN fena, huuur kaxig som helst tänker jag, tills jag bara är någon dryg meter ifrån och börjar skönja att han har slående likheter med en sopptunna.. Inser då att, äklar, jag har stått här mitt iparken och gjort en rätt rejäl scen av att en osedvanligt olydig papperskorg inte behagade komma på inkallning. Vart var min superhund med elitlydnad då? Sittandes fot med mig helat iden så klart, duktig som han är. Sjukt pinsamt. Vi snabbade oss hem direkt efter det och undvek den parken i möjligaste mån sen fram tills det att vi flyttade kort därpå (visserligen inte av det skälet...haha)
Efter det intruduserades kopplet i bådas våra liv.

Detta var absolut inget jag skrattade åt då, fy vad arg jag var, på vad vet jag inte riktigt, omständigheterna antar jag.
men så här i backspegeln kan jag bjuda på det eftersom jag även själv måste medge att det var rätt kul och måste ju verkligen varit en upplevelse att få evittna! Haha!

#1 - - Faster:

:D

#2 - - Mats Fogelvik:

Soptunnor kan vara ganska ouppfostrade!

#3 - - pia töttrup:

du e bara för härlig:-))))))))))))