Enligt Fille i

Jag fick till mitt senaste inlägg en kommentar ev en Jenny angående att jag inte borde be om ursäkt för att jag pga min synskada då och då stavar som en kratta, kruka eller annat valfritt trädgårdsredskap.
Till att börja med vill jag säga, vad kul att du hittat till min blogg Jenny, hoppas du blir en stammis ;)

Men för att komma till poängen vill jag förtydliga lite syftet med det föraa inlägget. Jag menar egentligen inte att direkt be någon om ursäkt för mina till kortakortakommanden som rättstavare. Jag ville snarare belysa ännu en aspekt ur livet som synskadad och hur det kan te sig för en del av oss. Något som man annars kanskeinte reflekterar över om man själv inte är konfronterad med problemet. Det hade jag i alla fall inte gjort innan jag ställdes inför det. Jag ville mer dela med mig av mina funderingar kring mina förutsättningar i livet och olika situationer nu när något så vesäntligt har förändrats för mig. Och en liten gnagande tanke som ploppade upp i mittt huvud när jag först upptäckte mitt stavnings dilemma, nämligen huruvida detta med att stava och skriva är en färskavara eller ej? och i sådanna fall, hjälp! jag är ju inte så gammal ännu, hoppas dessa färdigheter inte glöms bort eller helt förtvinar när ytterligare ett par år passerat..Svälj.

Nä, så be om ursäkt kan jag ju inte påstå att jag gör. Vill bara som vanligt förklara och fundera och dela med mig.