2013-08-31 | 00:34:46

Vi fick en egen sida - woohooo! :p

Så, i tisdags kom första artikeln om mitt och Simbas äventyr. Den finns att läsa i Västerviks Tidningen både på nätet och i tryck. :) Tyvärr blir detta inlägg kort eftersom jag redan varit uppe alldeles för sent och jag ska springa ett 5km lopp imorgon, men nu finns det ju nlite annan läsning ni kan roa er med!

Må gott mina kära!

2013-08-24 | 19:28:41

Man ska inte skämmas för det man skämms för

igår var jag bjuden på något väldigt trevligt, kräftskiva med tillhörande bad i badtunna.Fint koncept egentligen. Först äter man kräftorna sedan återupplever man personligen deras död, genom att själv låta sig kokas alltså. Visserligen är jag för feg för att själv våga äta kräftor, eller äta dom vågar jag men inte skla eller knäcka dom eller vad man nu gör och vill inte begära att mn även ska bli matad så jag tog med mig sushi.

På vägen hem reflekterade jag lite över tillställningen, och även detta är ett event som jag kan räkna till en av mina personliga erövringar av saker jag vågar ta mig an igen trots att jag blivit begränsad av min bristande syn. Jag kände nämligen i princip bara värdinnan men jag kände ändå att jag vågade socialisera, mingla, skratta och ta för mig lite. Det vill säga agera så som min personlighet kräver för att jag ska trivas och må bra.

Men om jag nu ser tillbaka på mig själv då jag bjudits på liknande tillställningar men mer nära inpå mitt insjuknande så vagade jag faktiskt inte alls. Det var med nöd och näppe att jag vågade gå, och sen väl där kände jag mig otroligt obekväm eftersom jag mest blev en del av möblemanget. Vilket i sig kan vara helt okej antar jag om man trivs med att mest observera,men det gör inte jag.Jag behöver vara i centrum, prata, synas och skratta högt. Men alla mina hjärnspöken hindrade mig. Tänk om jag råkar presentera mig för någon två gånger,eler tre, eller fyra? Tänk om jag inte presenterar mig alls för vissa? Eftersom jag inte ser skillnad på folk. Tänk om jag råkar hälsa för familjärt på någon som jag TROR att jag träffat förut? Tänk om jag hälsar för formellt på någon jag verkligen känner? tänk om jag missar att svara på tilltal eftersom jag inte ser att det är mig man menar genom att söka ögonkontakt? Listan kan göras oändlig med alla mina hjärnspökens "tänk om.."

Visst finns dom där i bakgrunden och försöker skrämma mig så gott dom kan med jämna mellanrum, men jag orkar tack och lov äntligen inte lyssna så noga på dom längre helt enkelt.

Det är ju som det är ändå, jag kommer ju aldrig veta vem jag hälsar på förens den säger sitt namn och så är det ju bara, jag orkar inte skämmas för det jag skämms för längre. Och som bevis på att jag gör rätt fick jag en jätte trevlig kväll och lite nya bekantskaper!

2013-08-12 | 22:59:15

Det värsta har redan hänt

Folk har alltså påpekat att man kan stöta på både björn, vildsvin, hund och värst av allt människor när man ska göra en sån här vandring. Än så länge har ingen eller inget kunnat avskräcka mig det minsta. Är fortfarande supertaggad.MEN här om dagen inträffade faktiskt något som för mig trumfar både björn, vildsvin och vildvittror eller vad som nu kan tänkas dyka på en när man är ute och försöker tämja vildmarkerna. Nämligen, jag fick min första fästing! Det var så vidrigt att jag knappt kan sätta ord på det, men å andra sidan så är ju att sätta ord på saker å ting en av mina starkare sidor, so here we go.
Efter en runda på två mil med en kompis så råkade jag upptäcka en kropp som inte var min på min och med huvudet nerkört i mitt ben! Paniken som utbröt var både hysterisk, ologisk och okontrollerbar. Hade hon inte varit där och vågat ta den skulle jag garanterat åkt in till akuten för att få den borttagen, och det helst under narkos. Jag klarar mycket men att ta fästingar är inte en av de sakerna. Jag har både nålsticks fobi och insekts fobi, och detta var ju så att säga en kombo av dessa båda. Trots min väns lugn och frivilligaanmälan att ta bort den så tog det ändå ett tag innan jag lät henne göra det, exakt hur lång tid som hann pasera har jag dock ingen aning om kan ha varit alt mellan tio minuter och en timme , jag var ju liksom i chock. Hur som helst kunde jag liksom inte riktigt hantera vad som hade och skulle ske rent mentalt. Uuuääh!
Jag kom med alla möjliga förslag får att få slippa närvara vid borttagningen.
Jag kanske kunde få lite lugnande? Jag MÅSTE ha lugnande!

Har du lugnande?

Nej..kan vi åka någonstans och hämta det? ringa och fråga om någon har det? Inte det..? men jag kan bli full! Ja, jag måste bli full, jag har vin hemma, chanpagne också... jag dricker mig as full så kan du ta dom då`?

Asså jag skulle kunna ha tagit den för länge sedan om du bara lät mig, alla dom där förslagen tar mycket längre tid än ifall jag bara skulle dra ut den..

Ja okej...fast nej! jag klarar det inte! JAG HAR JU EN FÄSTING!! jag har fått en fästing...hur kunde detta ske..? jag hatar naturen.. jag har fått en fääääästing...Men jag vet! jag kan lägga mig på spikmattan så somnar jag så kan du ta den när jag sover?! Ja, jag går ock lägger mig, bra!

Men HUR ska du kunna somna när du är så där hysterisk? Nu tar jag den bara...


Ja..jag är alltså djupt tacksam för att hon dels tog bort odjuret från min kropp och även för att hon stod ut med min reaktion. Not my strongest moment.Men nu har jag alltså varit med om det värsta som jag tror kan drabba mig på min vandring och jag är ändå trots detta fortfarande fast besluten att fullfölja! Skulle olyckan ändå vara framme en gång till får jag hoppas till min lyckliga stjärna att jag även i samma stund råkar träffa på en orädd, tålmodig, och hjälpsam människa som kan befria mig från att vara ofrivillig fästing värdinna.

2013-08-10 | 01:16:29

Vandrings varningar

Jag har fått väldigt blandade reaktioner då jag berättat om min kommande vandring.De flesta är väldigt uppmuntrande och blir jätte intresserade vilket är super kul. Medan en del andra inte alls verkar kkunna begripa VARFÖR någon skulle få för sig att göra något sådant. En av de roligaste reaktionerna enligt mig själv var av en kompis som frågade just det när jag berättade om min stundande "lång promenad", det vill säga: men VARFÖR??
För att jag vill svarar jag då.
Han: men VARFÖR!?
För att jag tycker det är kul svara jag då.
Han: för VEEEM?

Hahaha...

Nåågra få andra har reagerat mest negativt faktiskt, då med hänvisning till att det tydligen kan vara farligt. Något kan ju hända.. som vadå undrarjag då? Tja, typ en hund eller en björn eller nåt kan ju komma.. vad gör du då liksom? Nä nä, det där är ingen bra ide alls, tycker inte att du ska göra det..

Jag å andra sidan är ju inte the worrying type så att säga och tänker väl lite åt det hållet att det som ska ske sker ändå. Är det meningen att jag ska träffa på en björn så gör man väl det hur som helst förr eller senare, man kan ju inte låta sina rädslor hindra en från att göra det man vill göra.
Hur som så blev jag sedan meddelad om att det tydligen finns något som heter björnskott som jag bör införskaffa, det ska vad jag förstår vara några slgs kulor som man kastar i backen så att det smäller rätt högt och skrämmer i väg björnar och dylikt. Visst, det kan jag köpa tänker jag, kanske inte så dum ide. Framförallt så stillar jag oron här hemma.
Men sen kom tillägget att helst borde jag ha någon elpistol eller en kofösare eller nåt i den stilen också. Vart hittar man sånt då?
Men idag fick jag då höra att jag ska få låna en kofösare till min vandring, toppen! Då va det kirrat också, alla kan andas ut och vara lugna.

Men nu ikväll så funderade jag vidare lite på det där, OM det nu kommer en björn på riktigt och jag då tar fram min lilla kofösare och elchockar han lite grann så där, så lär ju inte han direkt bli så mycket gladare eller mer positivt inställd till mig.. Hmm, ..

2013-08-06 | 22:21:27

Det närmar sig..

förberedelserna inför filles långa färd är fortfarande i full gång. Jag har nu skaffat mig skor, ryggsäck, och extra batterier till mobilen. det ska bli så underbart det här! I övrigt kan jag också berätta för er att visserligen så nappade ju inte Nike dom tråkmånsarna men däåremot ska det skrivas om mig och min vandring i både Västerviks Tidningen och i Mitt i Sundbyberg tidningen, eftersom jag tyckte att detta även kan vara ett bra sätt att ge lite uppmärksamhet till LHON föreningen och synskadade i övrigt, och då lite positiv sådan. Att man klarar mer än man kanske tror och ofta är det en själv som är det största hindret. Människan är ju egentligen en fantastisk varelse som kan så mycket mer än hon själv tror, tror jag i alla fall.

Jag heter Félicia, är 25 år och bor i Stockholm med min hund och min roomie. Jag både pluggar, jobbar och snart är jag kontaktfamilj också till en liten prinsessa. Med andra ord är jag en grymt upptagen men dock livsnjutande kvinna som inte har tid för någon fritid men däremot allt annat som kan förgylla livet. I denna underbara blogg tänkte jag även förgylla era liv med mina vardagsäventyr. Välkomna till min underbara värld kära ni! Och kom ihåg, allt är enligt Fille.