Enligt Fille i

igår var jag bjuden på något väldigt trevligt, kräftskiva med tillhörande bad i badtunna.Fint koncept egentligen. Först äter man kräftorna sedan återupplever man personligen deras död, genom att själv låta sig kokas alltså. Visserligen är jag för feg för att själv våga äta kräftor, eller äta dom vågar jag men inte skla eller knäcka dom eller vad man nu gör och vill inte begära att mn även ska bli matad så jag tog med mig sushi.

På vägen hem reflekterade jag lite över tillställningen, och även detta är ett event som jag kan räkna till en av mina personliga erövringar av saker jag vågar ta mig an igen trots att jag blivit begränsad av min bristande syn. Jag kände nämligen i princip bara värdinnan men jag kände ändå att jag vågade socialisera, mingla, skratta och ta för mig lite. Det vill säga agera så som min personlighet kräver för att jag ska trivas och må bra.

Men om jag nu ser tillbaka på mig själv då jag bjudits på liknande tillställningar men mer nära inpå mitt insjuknande så vagade jag faktiskt inte alls. Det var med nöd och näppe att jag vågade gå, och sen väl där kände jag mig otroligt obekväm eftersom jag mest blev en del av möblemanget. Vilket i sig kan vara helt okej antar jag om man trivs med att mest observera,men det gör inte jag.Jag behöver vara i centrum, prata, synas och skratta högt. Men alla mina hjärnspöken hindrade mig. Tänk om jag råkar presentera mig för någon två gånger,eler tre, eller fyra? Tänk om jag inte presenterar mig alls för vissa? Eftersom jag inte ser skillnad på folk. Tänk om jag råkar hälsa för familjärt på någon som jag TROR att jag träffat förut? Tänk om jag hälsar för formellt på någon jag verkligen känner? tänk om jag missar att svara på tilltal eftersom jag inte ser att det är mig man menar genom att söka ögonkontakt? Listan kan göras oändlig med alla mina hjärnspökens "tänk om.."

Visst finns dom där i bakgrunden och försöker skrämma mig så gott dom kan med jämna mellanrum, men jag orkar tack och lov äntligen inte lyssna så noga på dom längre helt enkelt.

Det är ju som det är ändå, jag kommer ju aldrig veta vem jag hälsar på förens den säger sitt namn och så är det ju bara, jag orkar inte skämmas för det jag skämms för längre. Och som bevis på att jag gör rätt fick jag en jätte trevlig kväll och lite nya bekantskaper!