2013-06-18 | 22:24:17

Ett suspekt rykte

ja, nu har det gått ett tag sedan sist, men som vanligt när det blir uppehåll i mitt bloggande så är det av tekniska bekymmer. vilka fortfarande inte är riktigt lösta, som sagt, älskade hatade teknik..

Nåväl.

Vart ska jag börja här nu då? Jag är absolut inte främmande för alternativ medecis eller alternativa behandlingar, tvärtom. Jag är uppvuxen med starka hippie influenser och new age som en vardaglig företelese, eller hur man nu säger.. Och personligen tror jag att nyckeln för att nå bästa vård resultat är att kombinera de två världarna, alltså den vesterländska och den alternativa läkekonsten..

Vad jag däremot INTE gillar är nålar.Men oavsett hur jag väljer att göraeller inte göra så känner jag att jag borde dela med mig av det jag nu fått höra till er.
Min morbror berättade nämligen för mig härom dagen att hans akupunktör hade behandlat en amerikan som hade samma ögonsjukdom som jag och även haft den länge och inte bara blivit bättre, utan BRA. Jag ser inte mig själv som en direkt bitter människa eller så, men jag tycker att det låter som att det är för bra för att vara sannt. Och vore det sannt borde väl detta blivit en större sensation inomforskningsvärlden? Jag vet inte. Jag känner i alla fall att jag gärna kommer i kontakt personligen på något vis med denna mirakel amerikan för att med egan öron få höra vad som hänt, om han ens hade samma sjukdom som jag? eller om han ens hade någon sjukdom alls? Vet INTE alltså, på något vis får jag lite "pingst kyrka mirakel halleluja vibes" av det här.
Fast som sagt jag ska inte vara den somär den, vill dela med mig till er andra somkanskeär i min situation så kan ni ju forska på egen hand och testa om nivill. Eller så kan ni åka snålskjuts först på mitt kommande dektektiv arbete kring det hela.För jag känner i alla fall att jag vill ha en jääääkligt bra anledning innan jag låter någon punktera mig med en massa nålar helt frivilligt och dessutom betala för det. HU!

2013-06-08 | 00:19:17

Det kostade en vecka att vara frisör i en timme

okej, nu ska jag berätta varför det inte häntså mycket här på någon vecka nu eller vad det är.
jag blev nämligen tillfrågad av en väninna om inte jag ville klippa hennes son? Jag var nämligen utbildad frisör innan allt detta blev som det blev och så.. Och jag tänkte att jo visst, det kan ju vara kkul att testa igen, vem vet det kanske funkar? Självklart informerade jag ju de båda äventyliga föräldrarna om att dom gjorde detta på egen risk eftersom jag inte kunde garantera hur slutresultatet skulle bli. Men detta var inget problem sa dom, i värsta fall rakar vi bara av alltihopa men dom ville helst inte göra det för sist dom hade gjort det så hade han gråtiti i en vecka. Så kan ju inte stackarn ha det tänkte jag. Jag vet nämligen hur det känns att vara med om något sådant, visserligen är jag tjej så det kanske inte riktigt är samma sak, vad vet jag. Mewn mina föräldrar snaggade mig när jag var lite då dominte orkade med mitt gråt och skrik vareviga morgoninnan dagis eftersom jag var så håröm när dom skulle kamma. Slutresultatet av det blev att jag än idag kan drömma mardömmar om att jag eller någon annan klipper av mitt hår, mitt hår som för övrigt är så långt att jag sätter mig på det..

Hur som helst ville jag hjälpa den lilla stackarn, det gick faktiskt förvånansvärt bra med tänke på att jag inte riktigt ser vad jag gör, inte har klippt på sju år, och att han var ett barn som såklart inte gillar att sitta still när någon pillar en i huvudet.

Men jag tror han vart rätt snygg faktiskt.

SEN fick jag betala för mina utvävningar. Sekunden jag kom innanför min egen dörr sedan så slog huvudvärken till, och inte vilken som helst. Brutal spänningshuvudvärk som inga piller rår på och är orsakat av för mycket anstängning för min del oftast för mycket anstränging av ögonen. Det enda som gäller är att sova bort det, om det nu ens går att somna vill säga för smärtan.
Rresten av kvällen gick åt till att ligga mörkt och tyst på spikmatta varvat med meditationsövningar. Den ville InTE ge sig. Dagen efter var jag fortfarnade rätt mrö. Sen vet jag inte om det bara var slumpen eller så, men på kvällen fick ajag dessutom feber som varade i ett par dagar och en lite förkylning på det som topping.

Jag har med andra ord varit en aningen utslagen tills nu. Vad har jag lärt mig? Det går fortfarnde hyfsat bra att klippa. Vad kostar det? En veckas sängliggandes. Ska jag göra om det? Kanske om ytterligare sju år eller så.

När han blir äldre så ska jag någon dag berätta för han om den dyraste klippningen han fått..

2013-06-02 | 00:54:25

Jag vill ha mer medaljer!

När jag först insjuknade var det så klart en stor sorg på många sätt, även om jag absolut inte ville erkänna det då av olika skäl. Ville inte känna mig mer besegrad än vad jag redan var, ville inte råka falla ner i mörkret som lockade. Ville inte att folk skulle bli avskräckta och inte vilja va med mig mer eftersom jag vet att många människor tyvärr fungerar så, att när någon drabbas av sorg av något slag så blir det obekvämt och obehagligt, så många försvinnnner bort i perferin och då menar jag ju inte den perferin jag ser. Nåväl, mycket kan ha varit hjärnspöken men så var det i alla fall.
det var många saker som jag sörjde eftersom att jag tänkte att jag gjort dem för sista gången. Det var så mycket jag tänkte att jag troligtvis gjort för sista gången och jag riktigt kände hur min värld krympte.
När jag minns tillbaka på såna tankar så känns det verkligen extra bra att trots min situation och i motsatts till vad jag då kunnat föreställa mig så gjor jag trots allt NYA saker. Som jag nämnt förut hade jag nämligen tänkt ge mig på att springa vårruset, och det gjorde jag i måndags. Det var mitt första lopp någonsin, egentligen var det väl min första tävling överhuvudtaget. (om man inte ska räkna någon "Miss Hirschenkeller" tävling som pinsamt nog ligger bakom mig i forntiden..ja ja, alla har vi varit unga..)
Jag hade hur som helst SÅ kul och fick vääärldens adrenalin kick av det! Och vill springa massor mer, har nu siktat in mig på Tjejmilen. Är så impad av mig själv att jag faktiskt sprang hela loppet och jag har kammat hem min allra första medalj som dessutom var rosa! Allt detta hade varit bedrift nog för mig egentligen men sen kommer jag på att jag gjorde faktiskt detta med min synskada, utan att lmeja ner varken mig själv eller någon annan.
Jag som i mörjan tyckte det var obehagligt att bara GÅ utomhus i främmande miljöer. Sånt här får mig att känna mig som en kung, kung över mitt öde. Jag bestämmer, inte omständigheterna! wooohoooo!

Kanske delvis därför jag var så överhypad, hörde omgivning kommentera mig med att "herreguuud, hennes adrenalin nivå är ju helt sjuk! vad har hon tagit egentligen..?"

Två koppar kaffe visserligen under dagen, men ändå..

Jag heter Félicia, är 25 år och bor i Stockholm med min hund och min roomie. Jag både pluggar, jobbar och snart är jag kontaktfamilj också till en liten prinsessa. Med andra ord är jag en grymt upptagen men dock livsnjutande kvinna som inte har tid för någon fritid men däremot allt annat som kan förgylla livet. I denna underbara blogg tänkte jag även förgylla era liv med mina vardagsäventyr. Välkomna till min underbara värld kära ni! Och kom ihåg, allt är enligt Fille.