Jag vill ha mer medaljer!

När jag först insjuknade var det så klart en stor sorg på många sätt, även om jag absolut inte ville erkänna det då av olika skäl. Ville inte känna mig mer besegrad än vad jag redan var, ville inte råka falla ner i mörkret som lockade. Ville inte att folk skulle bli avskräckta och inte vilja va med mig mer eftersom jag vet att många människor tyvärr fungerar så, att när någon drabbas av sorg av något slag så blir det obekvämt och obehagligt, så många försvinnnner bort i perferin och då menar jag ju inte den perferin jag ser. Nåväl, mycket kan ha varit hjärnspöken men så var det i alla fall.
det var många saker som jag sörjde eftersom att jag tänkte att jag gjort dem för sista gången. Det var så mycket jag tänkte att jag troligtvis gjort för sista gången och jag riktigt kände hur min värld krympte.
När jag minns tillbaka på såna tankar så känns det verkligen extra bra att trots min situation och i motsatts till vad jag då kunnat föreställa mig så gjor jag trots allt NYA saker. Som jag nämnt förut hade jag nämligen tänkt ge mig på att springa vårruset, och det gjorde jag i måndags. Det var mitt första lopp någonsin, egentligen var det väl min första tävling överhuvudtaget. (om man inte ska räkna någon "Miss Hirschenkeller" tävling som pinsamt nog ligger bakom mig i forntiden..ja ja, alla har vi varit unga..)
Jag hade hur som helst SÅ kul och fick vääärldens adrenalin kick av det! Och vill springa massor mer, har nu siktat in mig på Tjejmilen. Är så impad av mig själv att jag faktiskt sprang hela loppet och jag har kammat hem min allra första medalj som dessutom var rosa! Allt detta hade varit bedrift nog för mig egentligen men sen kommer jag på att jag gjorde faktiskt detta med min synskada, utan att lmeja ner varken mig själv eller någon annan.
Jag som i mörjan tyckte det var obehagligt att bara GÅ utomhus i främmande miljöer. Sånt här får mig att känna mig som en kung, kung över mitt öde. Jag bestämmer, inte omständigheterna! wooohoooo!

Kanske delvis därför jag var så överhypad, hörde omgivning kommentera mig med att "herreguuud, hennes adrenalin nivå är ju helt sjuk! vad har hon tagit egentligen..?"

Två koppar kaffe visserligen under dagen, men ändå..

#1 - - Faster:

Grattis! Kanske en cykeltävling nästa år - Totebo runt t ex.