2013-05-25 | 23:23:27

Litet tillägg..

Måste dock tillägga att dom dock är LUKTFRIA..så nu var det sagt..

2013-05-25 | 22:50:18

Ett ocensurerat inlägg

Många har frågat, så därför ska jag nu göra liten status uppdatering vad gäller "mirakel pillerna" som jag berättat om i tidigare inlägg.Ärligt talat kan jag inte så här i skrivande stund komma ihåg exakt hur länge jag har ätit dom små rackarna nu. Men jag skulle tippa att det kan röra sig om lite drygt två månader nu.
Och...*trummvirvel*...ingenting har hänt ännu.

Men vad jag förstått av de spridda ryckten jag snappat upp så tar det ett par månader, två eller fyra kanske, innan man kan börja märka av någon effekt. I fall man nu är en sådan som får effekt vill säga. Det måste jag ju påminnna både mig och er om att mirakel pillerna inte kom med någon garanti på att dom skulle utföra några mirakel.Bara jag som lite lätt hoppfullt kallar dom för det.
Som sagt så har jag ju också lite tidspress på mig, läkaren sa nämligen att har jag inte fått effekt inom ett år så avslutas behandlingen. Tick tack.
Jag hoppas verkligen att jag inte omedvetet vaggar in mig själv i några slags föhoppningar nu bara, så man inte blir dunder besviken när ett år har passerat och världen fortfarande ser lika dan ut i mina ögon.
Självklart har jag ju vägt mina tankar kring denna experimentela behandling både fram och bak och upp och ner. Givetvis vore det ju helt fantastiskt och mer än vad jag någonsin kunnat drömma om ifall jag skulle återfå en del av min syn, men vågar inte alls räkna med det. Skulle det också blli så, att inget händer med synen, så tänker jag att jag har säkerligen dragit en massa annan nytta av denna idebenon kur, lär ju vara kanon för huden och kroppen i övrigt om inte annat då det är en så stark antioxidant.

Men nu så kommer den här delen som jag har varit lite osäker på om jag verkligen ska dela med lmig av till er. Fast då tänker jag att vad är det för kul för er att läsa min blogg om ni inte då också får inte bara sanningen, utan även HELA sanningen?
Känner ni nu att ni inte kan eller vill hantera hela sanningen så råder jag er att hoppa över det som kommer här näst.


Jag ska nu nämligen för ERAN skull prata om något som jag ALDRIG, och då menar jag ALDRIG, pratar om annars.
Here it goes.. Jag slogs nämligen av tanken idag på att SKRLLE det vara så att det visar sig att jag inte får någon effekt och behandlingen avbryts efter ett års prövotid, så vore det kanske inte heller så hemskt faktiskt. Varför undrar ni då?
För att man blir GASIG av dom! Vilket är en ytterst oangenämn upplevelse, och inget jag någonsin tidigare har haft problem med eller för den delen sysslat med överhuvudtaget (jag är ju tjej liksom!). Jag blev i alla fall själv rätt förvånad av mitt resonemang, eftersom man kan ju tro att min högsta önskan borde ju vara att kunna se igen, och visst är det ju det, men uppenbarligen inte till vilket pris som helst upptäckte jag.
Jag har lärt mig att leva med den här synskadan, och det funkar rätt bra faktiskt. Men jag vill inte gärna få ett nytt problem på halsen att lära mig leva med, det vill säga gaser. Usch! Då, och jag kan inte fatta att jag säger det här, men då är jag nog hellre utan perfekt syn..


Wow, jag kan INTE fatta att jag precis skrev allt det här.. Tur att jag ser dåligt så jag slipper se er i ögonen efter detta för det vet jag inte om jag skulle klara av. :)

2013-05-22 | 09:45:59

Ska springa mitt livs första lopp!

Faktum är att jag föresten kommmit så pass långt att jag till och med ska våga mig på Vårruset i år! :)
Något jag aldrig hade trott om mig själv för några år sedan.. Sjukt spännande..!

2013-05-22 | 00:40:11

Att våga vara den jag är och den jag vill vara samtidigt

ytterligare en sak jag inte vågade göra längre då jag blivit synskadad var att träna. I typ alla olika former, gym, dans, löpning.. Jag har alltid mått bra av att vara en aktiv person. Men då jag förlorade större delen av min syn så strök även större delen av mitt självförtroende med på kuppen.Jag vågade knappt göra någonting längre kände jag eftersom jag var så rädd att vara konstig hela tiden, konstig på ett negativt sätt nu alltså till skillnad från tidigare. Hade så mycket hjärnspöken att jag knappt kunde höra vad jag själv sa ibland för tankarna var så högljudda. I fokus var hela tiden vad folk skulle tänka, tro och tycka om mig ifall jag gjorde si eller så i olika situationer.
Jag vågade alltså inte längre gå till gymmet för jag var rädd att verka tafatt och bortkommen då jag kanske inte skulle hitta bland maskinerna, kanske gå fel, göra fel, vara extremt närgången på maskinerna för att få en uppfattning om vilken kroppsdel som skulle flexas vid denna station. Hur löste jag då deetta? Enkelt, jag slutade gå.

Tragiskt tänkte jag till slut om mig själv, så här kan jag ju inte hålla på hela livet väl? Till slut började jag våga mig ut ur garderoben och nere till gymmet där jag då jistället för att på egen hand klättra runt på maskinerna och försöka lista ut vad man ska rycka och dra i eller så bad om hjälp. Jag berättade att jag kände mig ovan och osäker, att jag nyligen blivit synskadad och nu ville prova få tillbaka mina gamla rutiner men behöver en guidad och gärna ganska detaljerad tur runt i gymmet så jag känner mig lite tryggare.Visst fick jag det också! Det hjälpte mig otroligt mycket att åtminstone vid mitt första besök få en guidad överblick över gymmet och dess lokaler.
Detta var ett antal år sedan och ett antal gym senare. Men är det så att det finns någon annan där ute som befinner sig i liknande situation som jag var i då så är detta mitt bästa tips.Avdramatisera det hela genom att prata om det, om inte annat så åtminstone för din egen skull. Jag hade byggt upp detta till att vara ett mycket större hinder än vad det sedan visade sig vara.
Än idag gör jag fortfarande så här varje gång jag testar ett nytt gym, jag säger "Hej, jag ser ilnte så bra då jag har en synskada så jag skulle vilja ha lite hjälp att hitta här inne eftersom jag inte varit här förut, så omnågon kunde visa runt mig lite?"
AAlla är alltid otroligt hjälpsamma och sedan känner jag mig hur trygg och hemma som helst.

Fast ärligt talat så måste jag dela med mig av en liten anekdot också, för något år sedan ungefär så slog faktiskt en av lmina värsta mardrömmar in. Jag var nämlligen i en för mig ny gymlokal, och hade i vanlig ordning bett att få bli lite guidad i början.Vilket jag blev, men lyssnade uppenbarligen inte, var lite stressad och ändå rätt självsäker på att detta skulle nog gå bra hur som helst. Jag var alltså inte lika ängslig längre som i början, uppenbarligen hade jag lyckats bygga upp en hel del av mitt gamla självförtroende. för sedan då jag var klar och skulle ut ur gymmet och bort till omklädningsrummet, SÅ HITTADE JAG INE UT!Jag kom inte ihåg vart jag hade kommit ifrån och gick nog runt typ tio varv innnan jag fick nog och , faktiskt utan att skämmas, bad om hjälp igen.
"ursäkta, jag fattar att det här kanske låter lite konstigt, men jag hittar inte ut, jag har gått vilse härinne. Kan du peka mig i rätt riktning? (jag har en synskada asså)"
Hade detta skett för ett par år sedan så hade jag nog inte vågat erkänna att jag var vilse på gymmet och hade skämmts över min prekära situation som aldrig förr. Jag hade definitivt inte återvänt.
Nu tyckte jag faktiskt att det var rätt lustigt.

Vad ska jag skämmas för liksom? Det är ju bara fakta.

Min upppmaning till er är slutligen att: SKÄMMS INTE FÖR DET NI SKÄMMS FÖR!

2013-05-16 | 19:08:58

LHON styrelsemöte

så igår hade vi i LHON eye society styrelsemöte, så kul! Känner verkligen att jag blir super inspirerad av dessa möten och själva föreningen. Så härliga människor att ha och göra med och jag riktigt känner hur mina maniska tendenser vaknar till liv i dessa sammanhang, får massor av olika ideer som ploppar uupp hela tiden. Sedan gäller det bara att lyckas få tid och resurser att gå ihop så att alla fantastiska ideer kan genomföras. Men jag får påminna er om att detta är en ung förening och därför kanske vissa saker tar lite längre tid i början men glöm för den delen inte att gå in på www.lhon.se lite då och då för att hålla er ajour. Exempelvis diskuterade vi att annnordna ett event i Oktober med talare och så angående LHON, mer om det kommer på hemsidan inom en snar framtid. :)

Pepp Pepp!

2013-05-15 | 00:29:28

Jag skämms inte längre över att jag gillar att se lite små cool ut

Sen jag själv blev "handikappad", tycker det är så konstigt ord det där, men så har jag i alla fall alltid tänkt att "man äär inte mer handikappad än vad man gör sig". Att säga så kan man ju visserligen tycka är att göra det lite väl lätt för sig, men det är klart, att riktigt så enkelt är det ju inte. Funktionshindret är ju på riktigt. Men jag gör skillnad på att vara handikappad och funktionshindrad på något vis..För mig är det senare den faktiska funktionsnedsättningen medan det förra mer eller mindre sitter i huvudet.
Jag vet exempelvis rätt många fullt fysiskt fungerande människor men som ändå känns rätt handikappade.
Och det här var en tanke som slog mig idag, inte hårt ellere så så att jag gjorde mig illa, men jag kom ändå att tänka på hur mycket av mitt eget handikapp som sitter i mitt huvud.
En sådan liten grej som solglasögon till exempel.Jag har alltid gillat att ha solglasögon och dylikt av olika slag,jag gillar accesoarer och att se lite cool ut över huvud taget.Men så fick jag en synskada, och hade själv aldrig tidigare kommit i kontakt med någon synskadad dessförinnan förutom den bild som förmedlas via medier, det vill säga någon med stora svarta solglasögon och som aldrig ens tittar någon rakt i ansiktet när han pratar med någon. Och en sådan ville jag ju inte bli förknippad med som 21 åring. Så heltplötsligt kunde jag ju inte använda några av ala mina älskade solglasögon längre. Vilket nästan är lite komiskt eftersom nu när jag redan förlorat så mycket av min syn borde jag ju verklligen värna om den syn jag har kvar och således ta hand om mina ögon. Men nej, på fleera år kunde jag inte ha några solisar på mig, folk kunde ju tro att det var DÄRFÖR. Från att ha varit en av mina favvo accesoarer hade det nu blivit en Stevie Wonder symbol.
Sakta sakta började jag till slut våga vistas i offentligheten iförd solglasögon för jag tog mitt förnuft till fånga och tänkte att "vafan, jag har ju alltid haft det innan, varför ska jag inte kunna ha det nu?!"
Men så typiskt nog så en av de första gångerna jag vågade mig ut med dessa så var jag tvungen att fråga en spärrvakt om vägbeskriving, varpå hon pekar i någon för mig okänd riktining. "jag ser inte så bra kan du förklara säger jag då" aningen förskräckt svarar hon då"oj, jaha, jag trodde inte det var därför du hade solglasögon, jag trodde du bara..ehm..oj..förlåt..", då replikerar jag ännu mer förskräckt att "nej, nej! det är inte därför! jag tyckte bara dom var fia asså.." samtidigt som jag snabbt ryckte av mig dom.
Där fick jag mina fahågor bekräftade, folk skulle alltså tro att det var DÄRFÖR jag hade dom.

Men llite mer tid har gått, och kanske jhar jag bllivit lite visare och fått lite mer perspektiv på saker, men nu plötsligt så kommer jag på mig själv med att inte bry mig längre! Ja, jag ser dåligt. Nej, det är inte därför jag har stora svarta solglasögon, jag tycker bara om att se cool ut.

Känns så bra att äntligen våga se så cool ut som jag vill utan att skämmas över begränsningar jag inte borde skämmas för.

2013-05-11 | 17:24:34

Ett annat sätt att se på saken

då jag precis fått min synskada, så som sagt, så skämmdes jag över den. Inte för att det finns någon direkt logik i det alls, det förstod jag, men man kan ju inte hjälpa att man känner som man känner.Speciellt mycket kunde jag skämmas över att dra fram och använda olika hjälpmedel som jag fått offentligt bland folk. Tänkte att dom skulle tycka att jag var konstig och så, och det kanske jag är i och för sig men det är en annan sak att vara konstig på sina egna premisser liksom..
Eftersom jag ändå visste att detta var mina hjärnspöken och jag så klart inte hade något att skämmas för så tvingade jag mig själv att använda de hjälpmmedel jag kunde tänkas behöva oavsett vart jag var och vem som kanske såg på.
Ett av dessa som jag anvnder mig av mycket frekvent ute i samhället är en liten kikare jag har, när jag till exempel ska läsa på skyltar i tuneelbanan eller se vilket nummer det är på bussen som kommer eller för att möjligen kunna se gatu namn och så..

Idag då jag skulle till jobbet var ett sådant tillfälle jag använde mig av denna för att se att jag var på väg till rätt perong. Så klart är det fullt av folk i t-centralen där jag var, så givetvis var jag fullt synlig med min kikare och som om inte det vore uppseende väckande nog så hade jag för säkerhets skull på mig knalloranga byxor. ;) Men så fick jag också en kommentar på min kikare, vilket faktiskt händer ibland, men det intressanta var att de som betraktar mig uppenbarlligen inte alls nödvöndigtvis tänker om mig så som jag kanske trodde att de gör.
Jag fick nämligen höra att "oj, har du en kikare? vad sofistikerad du ser ut!"

Det var ju ofaktiskt ett roligare sätt att se på det hela!

2013-05-07 | 18:27:36

se bra ut utan att se bra

Men visst ja! Det finns ju andra bra tips att dela med sig av som kanske inte nödvändigtvis är hjälpmedel. Fast denna är mer till er brudar, eller vad vet jag föresten? jag är inte den som vill döma, kanske något för grabbarna också.

Så här är det i alla fall att även om man inte ser bra så vill man ju ändå gärna fortfarande se bra ut, eller hur? Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sminka nig igen till en början, men så sakterligen så har jag faktiskt lärt mig det nu, även om jag gör det mest på känsla så brukar det bli rätt bra! Men känner man inte att man orkar eller vågar ta risken att gå ut bland massorna och inte veta om folk kollar på en för att man är snygg eller ser ut som en clown så finns det ju lite andra lösningar. Och en av dessa kan vara att istället för mascara som kan vara knepigt så kan man gå och göra fransförlägning som sedan sitter kvar i cirka en till två månader men som man sedan går och fyller på om man vill. Det går då till så att dom limmar fast en frans på varje egen frans, blir super snyggt! Har nyligen gjort det själv och får massor med komplimanger på MINA fransar, eftersom det inte syns att de är onaturliga.

Ett annat litet tips som jag sjlv gör är att jag går och får naglarna fixade regelbundet då jag själv inte kan måla dessa längre men ändå gärna vill känna mig välvårdad och feminin.

Om man nu tycker att sånt där är viktigt.. :)

2013-05-07 | 18:08:57

Jag tipsar och tackar

Jag vet att jag har lite blandat med läsare, dels de som själva har en synskada, de som kanske känner någon eller har någon anhörig med synskada, och så klart även de som helt enkelt älskar min blogg! ;) Oavsett vilka ni är så älskar jag er och vill passa på att tacka för all den positiva feedback jag får, det betyder så mycket för mig och stärker mig något otroligt! Tack alla fina!

Men nu ville jag även passa på att dela med mig lite av lite tips som kan vara till nytta för dom av er som sitter i samma sitts som mig. Jag vet själv hur värdefullt jag tycker att det är och har varit att få ta del av andras råd och erfarenheter som själva redan vandrat ett tag på den stig jag nu går på. Alla behöver vi ju inte uppfinna hjulet.

Till att börja med måste jag ägna ett gigantiskt tack till Stockholm Syncentral (Långbro), alla där var verkligen och är fortfarande en fantastisk hjälp.

Men som mycket stark tvåa kommer iPhone, sen jag blev synskadad så är den det absolut bästa jag köpt. Underlättar så mycket i vardagen och öppnar så mycket dörrar. Har du en synskada men ingen iPhone så har jag bara ett ord: köp!

Och som lika stark trea kommer apples wireless keyboard, med den och min mobil behöver jag i princip inte min dator längre. Det är exempelvis med dessa två som jag sköter bloggandet. Nu kan man jag ju tro att jag får provision eller är sponsrad av apple eller något så som jag pratar, men det är jag tyvärr inte.Jag är bara en lycklig konsument! köp köp köp

matpriskollen är också ett fantastiskt hjälpmedel, det är en app som gör att man ÄNTLIGEN kan få ta del av erbjudanden och rabatter i mataffärerna, riktig moneysaver!

Fick precis idag höra talas om en app som heter prizmo, denhar jag själv inte hunnit prova ännu men skulle tydligen fungera så att den läser upp texter som man fotar från exempelvis papper. Ser fram emot att prova den, då kanske jag äntligen börjar läsa min post istället för att hiva breven direkt i soptunnan!


Hmm, sitter här och tänker nu och funderar på vad det var för en massa fantastiska tips jag skulle dela med mig av till er.. Men vid närmare eftertanke så var det nog mest apple produkterna som jag verkligen ville framhålla..

ja ja, då får jag väl sammanfatta så här då: Ser du bra köp vad du vill, ser du dåligt köp allt med äpple på!

2013-05-07 | 17:46:58

Här hittar du smart telefonen med punktskrift!

och hääär kommer den :)

http://mashable.com/2013/04/24/braille-smartphone/">http://mashable.com/2013/04/24/braille-smartphone/">http://mashable.com/2013/04/24/braille-smartphone/%3C/a%3E">http://mashable.com/2013/04/24/braille-smartphone/">http://mashable.com/2013/04/24/braille-smartphone/%3C/a%3E">http://mashable.com/2013/04/24/braille-smartphone/%3C/a%3E">http://mashable.com/2013/04/24/braille-smartphone/%3C/a%3E%3C/a%3E">http://mashable.com/2013/04/24/braille-smartphone/


kom just på att jag har varit lite snål, och dett är ju verkligen inget attraktivt personlighetsdrag. Upphör nu genast med det. I föregående inlägg pratade jag ju nämligen om att världens första smartphone anpassad för punktskrift är på gång. Hur kan jag då säga detta utan att dela med mig av länken?!

så, nu var det ialla fall korrigerat.Den verkar ju hur fantastisk som helst men har tydligen inget namn ännu, rent spontant kommer jag att tänka på "prricken" kanske? Eller "smart och punktlig"? Eller typ "feel me up"? Och som ringsignal eller något kanske man ska ha "feel so close to you".. Haha det här kan man ju ha riktigt roligt med...

Värt att spana in i alla fall!

2013-05-04 | 17:35:42

Hej ursäkta, kan du läsa mitt sms?

Fick härom dagen ett sms av min bror om en ny smartphone som även skulle ha stöd för punktskrift. Det är ju helt otroligt, egentligen. Fick mig att tänka lite på vilken tur jag har egentligen. Som lever i den tid jag lever alltså. Visserligen har jag liksom många andra i min situation hamnat i en rätt så sugig sits som jag antar att de flesta av oss gärna hade hoppat över. Men så måste man ju ändå komma ihåg att det hade kunnat vara SÅ mycket värre.För tänk bara om detta hade varit för till exempel 15 eller 20 år sedan. Jag hade verkligen inte haft det så relativt lätt som jag ändå har det. Bara en sån sak som talböcker är ju helt fantastiskt.För inte så väldigt länge sedan hade mina karriär val exempelvis bestått av borstbindare eller typ massör. Och nada mas. Inget ont om dessa yrken eller så, men jag föredrar ju ändå att kunna välja lite mer fritt.. Nu sitter jag istället här i framtiden och skriver detta med hjälp av ett trådlöst tangentbord och en inbyggd talsyntes i mobilen. Man, och med man menar jag i det här fallet jag, klagar ofta på tekniken men gud vad jag är tacksam och älskar den egentligen. Jag kommer ihåg då jag precis fått synskadan och inte hunnit skaffa en ny mobil som gick att anpassa med talsyntes, eftersom synes blev som den nu är på mindre än en vecka i princip. Då i alla fall, så när jag fick sms kunde jag så klart inte läsa detta utan gick fram till främlingar på gata, vilka måste trott att jag var någon slags "privatlivsexhibitionist" eller något då jag bad dom läsa upp mina sms för mig. Allt medans jag höll tummarna varje gång för att det inte skulle visa sig vara något allt för privat.Säger bara tack älskade hatade teknik för bevarandet av mitt privatliv!

Jag heter Félicia, är 25 år och bor i Stockholm med min hund och min roomie. Jag både pluggar, jobbar och snart är jag kontaktfamilj också till en liten prinsessa. Med andra ord är jag en grymt upptagen men dock livsnjutande kvinna som inte har tid för någon fritid men däremot allt annat som kan förgylla livet. I denna underbara blogg tänkte jag även förgylla era liv med mina vardagsäventyr. Välkomna till min underbara värld kära ni! Och kom ihåg, allt är enligt Fille.