Enligt Fille i

ytterligare en sak jag inte vågade göra längre då jag blivit synskadad var att träna. I typ alla olika former, gym, dans, löpning.. Jag har alltid mått bra av att vara en aktiv person. Men då jag förlorade större delen av min syn så strök även större delen av mitt självförtroende med på kuppen.Jag vågade knappt göra någonting längre kände jag eftersom jag var så rädd att vara konstig hela tiden, konstig på ett negativt sätt nu alltså till skillnad från tidigare. Hade så mycket hjärnspöken att jag knappt kunde höra vad jag själv sa ibland för tankarna var så högljudda. I fokus var hela tiden vad folk skulle tänka, tro och tycka om mig ifall jag gjorde si eller så i olika situationer.
Jag vågade alltså inte längre gå till gymmet för jag var rädd att verka tafatt och bortkommen då jag kanske inte skulle hitta bland maskinerna, kanske gå fel, göra fel, vara extremt närgången på maskinerna för att få en uppfattning om vilken kroppsdel som skulle flexas vid denna station. Hur löste jag då deetta? Enkelt, jag slutade gå.

Tragiskt tänkte jag till slut om mig själv, så här kan jag ju inte hålla på hela livet väl? Till slut började jag våga mig ut ur garderoben och nere till gymmet där jag då jistället för att på egen hand klättra runt på maskinerna och försöka lista ut vad man ska rycka och dra i eller så bad om hjälp. Jag berättade att jag kände mig ovan och osäker, att jag nyligen blivit synskadad och nu ville prova få tillbaka mina gamla rutiner men behöver en guidad och gärna ganska detaljerad tur runt i gymmet så jag känner mig lite tryggare.Visst fick jag det också! Det hjälpte mig otroligt mycket att åtminstone vid mitt första besök få en guidad överblick över gymmet och dess lokaler.
Detta var ett antal år sedan och ett antal gym senare. Men är det så att det finns någon annan där ute som befinner sig i liknande situation som jag var i då så är detta mitt bästa tips.Avdramatisera det hela genom att prata om det, om inte annat så åtminstone för din egen skull. Jag hade byggt upp detta till att vara ett mycket större hinder än vad det sedan visade sig vara.
Än idag gör jag fortfarande så här varje gång jag testar ett nytt gym, jag säger "Hej, jag ser ilnte så bra då jag har en synskada så jag skulle vilja ha lite hjälp att hitta här inne eftersom jag inte varit här förut, så omnågon kunde visa runt mig lite?"
AAlla är alltid otroligt hjälpsamma och sedan känner jag mig hur trygg och hemma som helst.

Fast ärligt talat så måste jag dela med mig av en liten anekdot också, för något år sedan ungefär så slog faktiskt en av lmina värsta mardrömmar in. Jag var nämlligen i en för mig ny gymlokal, och hade i vanlig ordning bett att få bli lite guidad i början.Vilket jag blev, men lyssnade uppenbarligen inte, var lite stressad och ändå rätt självsäker på att detta skulle nog gå bra hur som helst. Jag var alltså inte lika ängslig längre som i början, uppenbarligen hade jag lyckats bygga upp en hel del av mitt gamla självförtroende. för sedan då jag var klar och skulle ut ur gymmet och bort till omklädningsrummet, SÅ HITTADE JAG INE UT!Jag kom inte ihåg vart jag hade kommit ifrån och gick nog runt typ tio varv innnan jag fick nog och , faktiskt utan att skämmas, bad om hjälp igen.
"ursäkta, jag fattar att det här kanske låter lite konstigt, men jag hittar inte ut, jag har gått vilse härinne. Kan du peka mig i rätt riktning? (jag har en synskada asså)"
Hade detta skett för ett par år sedan så hade jag nog inte vågat erkänna att jag var vilse på gymmet och hade skämmts över min prekära situation som aldrig förr. Jag hade definitivt inte återvänt.
Nu tyckte jag faktiskt att det var rätt lustigt.

Vad ska jag skämmas för liksom? Det är ju bara fakta.

Min upppmaning till er är slutligen att: SKÄMMS INTE FÖR DET NI SKÄMMS FÖR!