2013-09-24 | 21:59:52

Västerviks gymnasium

Idag har alltså varit min första ickepromenerande dag på över en vecka, och fasten det är jag själv som har gått hit har jag ändå själv svårt att föreställa mig vad jag har tillryggalagt. Känns ofattbart, ofattbart och fantastiskt! Tänkte på det igår, att vart livet än tar mig och vad jag än hittar på framöver så har jag alltid promenerat mellan Stockholm och Västervik. Jag fick ett aningen udda infall och jag följde det, och kom i mål.Kommer aldrig glömma känslan jag uppfylldes av då jag stegade in vid slottsruinerna, gick längs det mörka glittrande vattnet, såg de glittrande ljusen från staden tvärs över och anade mer och mer civilisation. Ni Västerviksbor som läser detta vill jag påminna att  lyfta blicken från vardagens slentrian då och då och njut av vilken vacker stad ni bor i. Tyvärr kunde jag inte sakta ned och fota allt det fina, lite för mycket adrenalinjust då.

Hur som helst, som jag nämnde igår så skulle jag till Västerviks Gymnasium och prata med en del av eleverna där.I och med det så utmanade jag även där en utav mina rädslor som jag ådragit mig i samband med min synnedsättning, nämligen att tala inför folk. Det är något som jag tidigare bara tyckt varit kul, att stå i centrum och att synas och höras har tidigare kännts som den mest naturliga sak i världen. Men i och med att jag dels inte ser min publik, huruvida dom verkar intresserade, uttråkade, disträ eller ens vakna och dels eftersom jag inte kan ha någon trygghet att söka mig till vid de tillfällen man tappar tråden eller dylikt iform av stödord ellerdylikt, så har det kännts som att falla fritt ungefär. Men eftersom jag är sådan som prompt måste utsätta mig för mina rädslor just för att jag inte vill bli styrd eller begränsad som människa på grund av varken några psykiska eller fysiska spärrar så måste jag naturligtvis utsätta mig för fobin tills dess att det inte längre är enfobi. (Detta är även varför jag var tvungen att hoppa fallskärm tidigare, jag är med andra ord höjdrädd.) 

Nu är det i alla fall gjort och jag är glad att kunna säga att det var super kul och är absolut någotjag gärna skulle göra om då tillfälle bjuds. Eleverna var supergulliga och vad jag vet lyssnade faktiskt fokuserat under hela mitt ganska långa föredrag. Det kom äve många frågor vilket jag tyckte kändes jätte kul. Kan bara hoppas att dom njöt av sin skoldag lika mycket som jag gjorde, men med tanke på att jag avtackades med både applåder och kramar så vågar jag nog tro det! Det var verkligen en härlig upplevelse även denna dag som sagt och tack till alla er lever samt ni somkom från syncentralen för att lysnna på mig.
0 Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Jag heter Félicia, är 25 år och bor i Stockholm med min hund och min roomie. Jag både pluggar, jobbar och snart är jag kontaktfamilj också till en liten prinsessa. Med andra ord är jag en grymt upptagen men dock livsnjutande kvinna som inte har tid för någon fritid men däremot allt annat som kan förgylla livet. I denna underbara blogg tänkte jag även förgylla era liv med mina vardagsäventyr. Välkomna till min underbara värld kära ni! Och kom ihåg, allt är enligt Fille.