Enligt Fille i

En av frågorna som journalisten från Popcorn ställde till mig var huruvida jag kunde se om det kommit något positivt utav att jag fått LHON och den synskada det innebär. 

Jag har alltid genom hela livet hävdat att allt som händer också gör det av en anledning och att allt ont också för något gott med sig, förr eller senare. 

Jag brukar även försöka påminna mig själv att gå tillbaka till dessa tankar med jämna mellanrum för att inte tappa fokus  och fotfäste i vardagen och i livet när det känns tungt ibland, men inte bara då utan även när allt känns ljust och uppåt, som en tacksamhetsförhöjare typ.

Givetvis nu då jag fick frågan ställd till mig så började jag återigen tänka igenom vad som är bra i mitt liv just nu och hur dom bra sakerna kom att bli en del av mitt liv.

Så kom jag på ett fantastiskt exempel på det som jag ska dela med er. Jag har sedan en tid tillbaka träffat en helt underbar man som sätter guldkant på mitt liv och som när jag tror är allt jag kan önska, förvånar mig med att visa sig vara ändå lite bättre, hela tiden. kort sagt: jag är lyckligt kär.

Och faktum är att jag har troligtvis LHON att tacka för honom. Jag skulle nog nämligen inte ha träffat honom om det inte vore för att jag tack vare LHON för cirka åtta år sedan blev inte bara en tjej med attityd utan även en synskadad tjej med attityd. Faktum är också att ni inte heller skulle ha träffat honom, för det har ni. Vid två tillfällen. I blogginlägget med rubriken "Vilken odåga jag är.." så skrev jag, utan att då veta om det, om vad som skulle visa sig bli början på något jätte fint. Vi slutade nämligen aldrig skriva till varandra efter den initiala kontakten då, den 7e februari. 

Allt detta blir dessutom lite extra ironiskt för min del etersom att just detta, att träffa kärleken, har förr om åren varit just en sådan sak som jag tänkt skulle bli så mycket mer komplicerad nu i och med att jag fått en grav synskada, av så många skäl. Först och främst, hur får jag ens SYN på någon av intresse för mig? Vem skulle ens vilja ha mig nu? Vad har jag att erbjuda? Kommer han att behöva skämmas för mig? Kommer JAG att behöva skämmas för mig? Bla bla..hjärnspöken hit och hjärnspöken dit.. men så, livets ironi, så blev det just tack vare det som jag trodde skulle stå i min väg som jag hittade min man, eller som han hittade mig kanske det snarare var..

Som sagt, det finns en mening med allt som händer. Jag sa det till pappa när han var arg på mig då jag som typ fem åring hade dragit ned min nya bandspelare i golvet och jag säger det som vuxen då jag blivit av med en stor del av vårt mest dominanta sinnen.

Have faith in life.