2014-02-17 | 00:28:23

Bon voyage till mig!

Här om dagen kom jag på mig själv i efterhand med att ha gjort, eller ja snarare planerat att göra just en sådan grej som jag, vid insjuknandet, inte trodde att jag skulle kunna klara eller våga igen. Nämligen resa - själv. Har nämligen en kusin som tillfälligt bor utomlands och självklart vill man ju komma och hälsa på då. Visst har jag rest otroligt mycket de senaste åren, eller tja typ alltid egentligen. Men de senaste åren då jag rest som synskadad så har jag för det mesta rest med någon. Nu kom jag på mig efter att vi lagt på telefonen att jag utan att blinka nu bokat en biljett att komma och besöka henne - själv! Jag kan inte läsaavgångskyltarna, gate siffrorna, mitt boardingkort, eller flygplansgångarna för att hitta min plats. Kan säkert inte ens checka in eftersom allt ska vara så jädra modernt jämt nu för tiden med gör-det-själv-grejor överallt, blä för sånt btw. Vissa saker VAR bättre förr. Som tur är ska jag till ett engelskspråkigt land och det är också jag. Framför allt är jag språkig, väldigt så, gillar att prata alltså. Vilket också är vad som ger mig självförtroende nog att våga mig på detta utan ledsagning, jag litar till att jag ska vara modig och rätfram nog att jag ska våga ta för mig och be att bli lotsad de delar av resan som jag inte klarar av för att nå destinationen. Förhoppningsvis även hem också. 
Uppenbarligen så tror jag ju att det kommer att gå bra annrs skule jag ju inte bokat men lite nervöst är det. Intressant var det också att jag inte slogs av alla de uppenbara hinder jag kommer att möta förens EFTER jag redan bokat.

3 Kommentarer
Maria:

Heja dig!
Vandra enbart med sällskap av Simba hela vägen till Västervik, klarade du det så klarar du utan problem en flygresa. Arlanda och även flygplanen kryllar av människor som kan hjälpa dig, det gör inte promenadvägar.
Kram Maria

Svar: taaaack :)
Fille

2014-02-17 | 00:52:16
Alvaro:

You go girl! När jag reser brukar jag bocka för en assistans ruta vid bokningen. När man väl är på flygplatsen får man sällskap till gaten och ibland blir man tom lämnad i en buissnesslounge tills flyget går, med gratis fika och kaffe,,vilket kan vara sjukt dyrt på flygplatser.
hahah en gång i brasilen stog dem och vänta på mig med rullstol. jag sa att jag ite behövde någon men sitta eller ingen assistans, jaja sa jag hade 100 vinylskivor att konka på så jag fick glida genom flygplatsen på rullstol.

Trevlig resa!

Svar: hmm har hittat reply knappen här, visserligen väldigt sent efter dinkommentar, men bättre sent än aldrig, tack för tipset! har ibland kommit ihåg att höra efter om det finns sån där assistans och har också varit med om den där konstiga rullstolsgrejen..man får väl ta det som bjuds typ..hahaha konstigt nog var det ändå en hel del flygplanspersonal, som visserligen inte hade hunnit f infon om att jag var synskadad, men som blev jätte upprörda när jag kunde ställa mig uppp å gå omkring när jag satt i rullstol, detta trots att jag satt där på deras kollegors order..skummish regler..men men..

kramar!
Fille

2014-02-26 | 17:09:47
Emelie:

Det klarade du fint och Greater Manchester run klarade vi både av! :-)

2014-10-07 | 15:53:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Jag heter Félicia, är 25 år och bor i Stockholm med min hund och min roomie. Jag både pluggar, jobbar och snart är jag kontaktfamilj också till en liten prinsessa. Med andra ord är jag en grymt upptagen men dock livsnjutande kvinna som inte har tid för någon fritid men däremot allt annat som kan förgylla livet. I denna underbara blogg tänkte jag även förgylla era liv med mina vardagsäventyr. Välkomna till min underbara värld kära ni! Och kom ihåg, allt är enligt Fille.