Vilken odåga jag är..
Idag var jag med om något intressant.
För en tid sedan så skrev jag om hur jag blivit hjälpt av en person som tydligen även hjälpt mig i samma affär för cirka 6-7 år sedan, alltså då jag var rätt "nyinsjuknad". Jag skrev då att det känndes kul att jag verkade uppfattas som mer seende nu än vad jag var då trots att situationen är den samma. Vilket ledde mig till slutsattsen att jag blivit bättre på att använda den syn jag har kvar på ett bättre sätt.
Igår sprang jag på samma person igen förstod jag då denne kom ihåg vad jag hette och så. BBåde jag och min syrra började garva mest av förvåning när personen i kassan visade sig veta vem jag var. Vet inte om det var pga av våran reaktion som jag sen idag blev kontaktad av densamme, där han förklarade att det inte varit meningen att göra mig obekväm eller uppfattas som någon konstig typ utan att jag helt enkelt gjort intryck och därför blev jag ihågkommen. Han förklarade sedan VAARFÖR jag gjort intryck, och det var ju väldigt intressant att få se sig själv lite utifrån och i efterhand.
Tydligen hade jag kommit in där och domderat, krävt en massa special hjälp, haft attityd och troligtvis varit ganska jobbig och som topping på det hela försökte jag deala och pruta.
Och jag skämms nästan att säga det, men ja, det låter som jag.
Cirka sju år senare hade jag alltså kommit in igen för att terrorisera affären, men den här gången fick jag höra att jag uppfattades som mycket lugnare och tryggare och faktumet att jag var synskadade tog jag visst inte upp förens det verkligen var nödvändigt då jag skulle ha hjälp att fylla i något formulär, dock skulle jag även denna gång deala och pruta.
Att jag inte kan låta bli alltså. Suck!
Jag förklarade mitt sätt vid det första tillfället med att jag var rätt frustrerad på den tiden och ganska lätt retlig då jag för det första troligtvis var rätt chockad över situationen jag befann mig. Men också framförallt för att jag väldigt sällan blev trodd detta då jag var både ung ochinte gick med käpp, eller på annat sätt gjorde det synligt för min omgivning att jag inte kunde se allt denna värld har att erbjuda på samma sätt som de flesta andra längre.
Men nu flera år senare,så har jag väl blivit ganska van och har mer förståelse för folks oförståelse. För hur skulle någon kunna veta? Det är ju ingen som VILL jävlas med flit. Och även om mitt läge är gammla nyheter för mig efter alla dessa år så försöker jag ha i åtanke att det varje dag är en nyhet för någon annan.
Jag blev i alla fall både glad och överraskad över att få ta del av iaktagelsen. Så surrealistiskt.
:)