2014-01-25 | 23:59:45

Dagens olyckor

Imorse gjorde jag en status uppdatering på facebook där jag delade med mig av hur jag råkade duscha mig själv i mitt morgonkaffe på bussen, den bromsade nämligen in just när jag för en millisekund inte hade exakt full koll på muggen, den stora kaffe muggen ska jag passa på att nämna föresten, och bara sådaär så hade jag kaffe över heeeela benen, halva jackan, skorna och även strumporna kände jag efter en stund. Vad gör man? Det är bara att resa sig hoppas att det mesta rinner av. Och lite så tänkte jag symboliskt också, inte bli på dåligt humör, inte låta detta prägla min dag, låt det rinna av bara. Så då tänkte jag att va bra, nu kan ju dagen bara blir bättre efter en sån här start. Wiiihoo! När jag sedan skulle stoppa min stackars frusna lilla hand i jackfickan så upptäckte jag att även den var full av kaffe.Då kunde jag inte låta bli att vara rolig och undrade då lite sådär halv filosofiskt omdet då blev en jackfika istället för en jackficka? Sen så gick jag och fnissade åt mig själv hela vägen hem.

Toppen. Bra dag.

Men HUR kunde jag glömma att onda ting alltid kommer i tre?
Efter att ha kommit hem, duschat, och slängt morgonkaffet /kläderna i tvättmaskinen så upptäckte jag att deon var visstt slut. Men vad var detta= Absolut Torr!Den blir ju jätte bra istället, så jag kör på, aningen ordentligt möjligtvis, precis innan jag satte iväg igen. Lagom tills jag kommer ned i tunnelbanan känner jag att något är FEL. Det BRINNER i mina armhålor! Brinner som om jag injecerat chilli från helvetet under huden. Det gjorde så ont jag var förbi stadiet då man vill gråta, det gjorde så ont att jag bara blev ett rasande bi. Jag var tvungen att gå med armarna utsträckta för att inte skrika åt världen som tillät mig att någonsin införskaffa något så ondskefullt som Absolut Torr. Jag skulle dessutom handla på väg till min syrra.Jag bad i vanlig ordning om hjälp av personalen att hitta mina varor, men herregud vad jag brann. Så när hon gav mig alternativa produkter att välja mellan så sa jag bara, stressat och panikartat, att "jag har så ont just nu, mina armhålor brinner, jag tror jag dör, kan inte fatta några beslut just nu! Står inte ut, ta alla eller ingen? Eller gör som du vill? Jag vet inte.. Asså använd aldrig absolut torr! Harni något lugnande medel föresten som man kan ha i armhålan? Eller skitsamma... jag orkar inte... ajajajaj... tack så mycket för hjälpen, förlåt, men asså ...jag har ont.." 
Lite sådär svamlade jag på. Kallsvettandes överallt förutom armhålorna då vill säga, där lär jag ju ALDRIG svettas igen, så fortsatte jag ssedan till syrran. Vl framme kastade jag mig över handfatet för att skölja bort allt, hann inte ens ta av mig kläderna, no time to loosse. Slutligen började mina ilsket röda armhålor sansa sig. Vilken dag. Vad gör man? Återigen, försök skratta åt det, så tokigt det blev . Men idag ska vara en bra dag, det ska bli födelsedagsfest nämligen!

Men som om jag inte utstått nog redan så upptäckte jag sedan efter att ha kommit in att jag tappat mina älskade hörlurar! VITA och SMÅ hörlurar på VIT snöi ett STORT utomhus. Och för er som missat det så är ju inte jag den skarpaste höken i himmlen, vad gäller synen alltså, om man nu kan uttrycka sig så. Med andra ord var jag rätt chanslös att återfinna dom. Det gjorde jag inte heller. Detta kunde jag dock INTE skratta åt efteråt. (Är inte mycket för att hånskratta åt mig själv)

Festen var däremot toppenrolig och dagen har varit bra men jag saknar mina lurar, nufår nämligen hela bussen höra alla mina sms och sånt, eftersom jag har tal i mobilen alltså.

Godnatt från en aningen mör Fille.
2014-01-25 | 00:31:56

Gonatt min vackra glimmande stad

Ibland minns jag tillbaka. Minns hur det var innan jag blev synskadad. Minns hur livet var då. Minns hur jag såg på saker då, både bokstavligt och bildligt talat. Minns hur det var just när LHON slog till, hur jag trodde att jag skulle se på saker då, både bokstavligt och bildligt talat. Minns hur rädd jag var. Rädd för allt jag inte visste, rädd för allt jag trodde, tänkte, och för mina fördomar. Minns hur beslutsam jag var.
Minns framför alt hur rädd jag var för att vara rädd.

Var så rädd för att slukas av det mörker som jag nu fruktade var min nya värld. Titta inte på det, tänk inte på det, känn inte och fundera inte - gå bara framåt,. Bättre att vara ångvälten än att bli ångvältad.


Men inte så ofta brukar jag minnas det här. Man ska inte leka med elden, tänker jag.

Men det är väl så - lustigt, men alla eldar börjar väl slockna efter ett tag. Nu ligger den mest och pyr lite. Då är den inte så skräckinjagande trots allt. Så nu minns jag lite oftare. Minns att jag var nog egentligen väldigt rädd, arg besviken, frustrerad, vilse, av livet jävligt orättvist behandlad. Vågar minnas alla smärtsamma känslor som jag inte visste då att jag hade, för nu har jag några års facit i hand och är därmed lite tryggare. Jag vet att jaginte drunknade i mörker, jag vet att jag klarar mig själv, att livet ändå kan vara värt att leva. 
Nu är jag så modig att jag kan våga vara rädd ibland. Nu vet jag att det går över.

Vad som fick mig att minnas ikväll var utsikten över Stockholm som var så vacker, och jag förundrades över att jag faktiskt kunde tycka att den var så vacker. Trots att jag per definition inte ser den.Inte som förr i alla fall, inte som de flesta av er kanske gör. För någ


ra år sedan hade jag troligtvis halat faram allehanda kikare och teleskop för att kunna avgöra huruvida vyn var vacker eller ej. På "riktigt" alltså.
Men nu bryrjag mig inte, orkar inte tjafsa med all världens kikare och förstoringsglas, hur fantastiska uppfinningar de än är, för att kunna njuta av livet. JAG tycker världen är vacker, och om det sedan visar sig att det är en sopptipp eller byggarbetsplats jag i själva verket överskådar så är väl det i sammanhnanget bara ovidkommande detaljer?

Förr var livet som ett foto och nu upplever jag världen mer som en Monet.

Det är inte helt fel.
2014-01-23 | 23:45:10

Sagt och gjort

Igår lyckades jag faktiskt med att ha motionerat i mina träningskläder innan jag tog av mig dom. ''sprang faktiskt, av en ren händelse, precis 12 minuter så som Martina Haag i sitt vinterprat förespråkat. Men för att väga upp den korta rundan körde jag lite rygg och axlar med mina små hantlar från ÖB. Och hör och häpna, idag vaknade jag med träningsvärk i både vader, bröstryggen och axlarna! Med andra ord var det rejält på tiden. Jag som hoppas på och siktar på att springa sjukt massa lopp i år när säsongen väl drar igång. Nåväl, hoppet sägs ju vara det sista som lämnar människan, i värsta fall får jag väl hoppa över mållinjerna.. hehe..
2014-01-22 | 08:36:36

tandtråda och träna

Nu har det gått några veckor på det nya året och jag känner mig än så länge rätt nöjd med mitt tandtrådande. Bra gjort Fille.

I övrigt så sitter jag med kaffe från igår vid ett för mig extremt ovanligt tidigt frukostbord, och laddar inför att, ja, gå ut och springa så här i början på ret och början på dagen. Det var otroligt länge sedan jag ägnade mig åt något sådant, men att börja träna brukar ju även det höra det nya året till. Men jag til skilnad från de flesta andra så här års sa just upp mitt gymkort istället för att skaffa ett. Kännde att jag var där för lite nu på sistone för att det skulle vara värt och tycker inte riktigt att jag har råd att leka rich bitch som kan kasta pengar till höger och vänster som om det inte fanns någon morgondag, för lets face it, I aint no rich bitch och historien pekar på att det med största sannolikhet finns en morgondag.

Faktiskt så lyssnade jag även på Martina Haags vinterprat på p1 som handlade om löpning och var både super roligt och sjukt inspirerande. Jag tror även att hennes peppp fick mig att tänka lite mer utomhus.. Jäklar, kaffet börjar ta slu, jag är ombytt, ursäkterna börjar ta slut och det börjar bli dags att dra. För det är sannt som Martina sa, det känns faktiskt urfåningt att ta av sig träningsklderna utan att faktiskt ha tränat någonting.
2014-01-02 | 00:29:52

Nytt år nya äventyr

Nu är det alltså ett nytt år som inletts. Så märkligt, tiden går så fort samtidigt som det också hänt så otroligt mycket under det gånga året. Saker som jag säkerligen inte kunnat föreställa mig för ett år sedan vid den här tiden, vilket för mig till den svindlande tanken, vad skall detta år föra med sig?Man kan plandera, hoppas, tro och tänka men troligtvis inte ens ana vad man kommer att blicka tillbaka på om exakt ett år framåt i tiden. 
Så just därför har jag för en gångs skull fötterna någorlunda på jorden och tonat ned min hybris en aning eftersom även jag inser mina begränsningar i detta fall och begränsade så lämpligt även mitt nyårslöfte till att jag skall härmed tandtråda oftare!
Detta känns ganska rimligt och som något som jag troligtvis kommer att kunna infria oavsett vad 2014 kan ha planerat för mig.

Så med dessa någorlunda ödmjuka tankar vill jag önska er alla ett gott nytt år som jag hoppas ska behandla er väl och varsamt.

Mycket Kärlek och förhoppningsvis inte så mycket tandsten.



Jag heter Félicia, är 25 år och bor i Stockholm med min hund och min roomie. Jag både pluggar, jobbar och snart är jag kontaktfamilj också till en liten prinsessa. Med andra ord är jag en grymt upptagen men dock livsnjutande kvinna som inte har tid för någon fritid men däremot allt annat som kan förgylla livet. I denna underbara blogg tänkte jag även förgylla era liv med mina vardagsäventyr. Välkomna till min underbara värld kära ni! Och kom ihåg, allt är enligt Fille.