Enligt Fille i

När det har ekat tomt här ett tag som det gjort på sistone, så brukar jag ofta börja med att förklara varför jag inte skrivit på länge och bla bla bla.. Det är väl egentligen ganska ointressant kan jag tänka. Excuses excuses.

Men den här gången så har jag faktiskt skrivit på sistone,massor faktiskt. Mer än vanligt egentligen. Dock inte här. Im just gonna say it, jag har blivit kär och riktat mina ord i den riktningen istället för den här. Då var det sagt, och mer säger jag inte. ;P

Men man kan faktiskt inte hålla på å försumma trogna bloggbesökare på det här viset. Fy skäms på mig. 

Så, nu skäms jag. Bra. Så, nu är jag färdig.

Hur som helst, Jag har hunnit med både roliga och mindre roliga saker sedan sist. Har varit i både Manchester och hälsat på en kusin, passade på att samtidigt avverka "The Manchester Great Run", har också varit i Sicilien med en annan kusin. Sprang inga lopp där men lyckades med konststycket att gå vilse på en raksträcka (längs med vattnet på stranden) i säkert närmare två timmar, så lite motion fick jag in där med ändå. Däremot har jag sprungit "Color me Rad" här hemma i Stockholm också. Det var fantastiskt roligt. Ägde rum på Solvalla travbana och under hela loppet så spelades House och Dance musik medan det sprutades och kastades färg på en. Kan man spendera en dag bättre än så?

Mindre kul grej var då jag väldigt plötsligt förlorade en väldigt stor del av den syn jag hade kvar. Inom loppet av några sekunder kunde jag inte längre se det jag nyss kunde se. Inte se på mobilen ens med förstoring oc lup som jag annaras kan, inte se fingrarna på min hand, inte se alls vad som rörde sig på TVn. 

Lyckligtvis varade detta tillstånd endast i cirka 45 minuter för att sedan återgå till den synskärpa jag haft de senaste åtta åren. Jag behöver väl knappast berätta att jag blev otroligt rädd.Panik och ångest. Men vid tiden för detta så befann jag mig på jobbet, no time to panic med andra ord.

Det var som en deja vu från när detta föst drabbbade mig. Jag fick tillbaka en massa hemska tankar om att jag inte duger något till, att jag enbart kan vara en belastning för min omgivning, att jag bara är en halv människa, defekt produkt. 

Men ska man nu, som jag alltid ska, se något positivt med detta, så han jag faktiskt under dessa 45 minuter av rädsla, sorg och ångest ändå tänka att det kommer gå bra, jag kommer klara det här. Jag klarade det en gång förut, jag kommer att klara det igen. Det kommer att bli otroligt jobbigt men det kommer att gå. Mitt liv kommer ytterligare en gång vändas upp och ned och aldrig mer bli sig likt igen, men det går och vem vet det kanske till och med för med sig något som är bättre än vad som är nu. Så blev det ju nämligen förra gången, mycket fantastiska saker har kommit min väg sedan LHON ställde sig och försökte blockera den, saker som troligtvis inte skulle kommit min väg annars.

Nu må jag tyckas vara oansvarig men jag har faktiskt inte gått till doktorn och kollat upp vad det var som hände, men jag har faktiskt inte haft tidsom ni kanske förstår med tanke på vad jag berättat tidigare. Jag har inte tid att få något slags skov, jag har ju en heeel värld att resa runt i! Men efter att ha pratat med nära och kära om detta som hände så låter det mer och mer som att jag drabbats av något som kallas "ögon migrän", har aldrig hört talas om det förut men allt i min upplevelse stämmer in på det. och är alltså något helt separat från den synskada jag redan har och vad jag förstår heller inget ihållande. (Hoppas jag)

Så, det var lite av mina Ups and Downs kan man säga..

kärlek på er!