VI VÄNTAR BARN

Mitt gråtiga humör har mer eller mindre hållit i sig sedan sist. Jag kan bara inte sluta. Självklart inte hela tiden, men det finns obehagligt och ovanligt nära till hands.Tårarna alltså. Det började som sagt med den där tvättkorgen och sen har känslan av misslyckande hängt sig kvar över mig. Jag hoppas på att detta till största del är hormonellt. Jag har nämligen hört att man kan bli lite så här om man är gravid. Vilket jag nu tänkte berätta att jag är, gravid alltså. Yaay!
Detta är i alla fall något som jag definitivt inte gråter över. Det här barnet är så önskat, välkommet och älskat som det bara kan bli. På måndag får vi veta om det är en liten han eller en liten hon som ska flytta in i våra liv i slutet på oktober. 
Som ni vet om ni har följt min blogg under åren så vet ni att just det här med att skaffa eller att inte skaffa barn har varit något som jag har funderat på mycket sedan jag fick diagnosen LHON. Detta dels då mutationen är ärftlig på mödernet men även då jag funderat mycket kring min eventuella roll som synskadad mamma, eller egentligen så har JAG aldrig tvekat på min förmåga, jag har väl mest varit orolig för vad andra människor ska tycka och tänka.
Men efter mycket om och men genom åren så har min slutsats varit den att de allra viktigaste förutsättningarna för att sätta barn till världen är inte förgängliga ting så som jobb, pengar och andra materiella ting, visserligen är dom viktiga men icke desto mindre förgängliga. Det avgörande för mig har jag kännt varit VEM man väljer att skapa nytt liv med, till vilken sorts relation man väljer att släppa in ett barn till, det ska finnas kärlek, respekt, trygghet, tillit och harmoni. Kvaliteer som jag inte ansett det finnas tillräckligt av tidigare i mitt liv för att barn ens ska finnas på menyn.
Jag har själv inte alltid haft den lättaste barndomen så jag har alltid kännt att det är oerhört viktigt för mig att historien inte får upprepas och att jag vill ha något fint att erbjuda mina eventuella barn. Med andra ord så har jag tidigare älskat mina ofödda barn för mycket för att sätta dom till världen. 
Men NU känner jag mig trygg som aldrig förr, älskad, avslappnad,uppskattad och tillitsfull nog att vilja skapa ett liv med min man.

Så, nu vet ni :)