Finns det gränser för vad man kan klara trots synskada?
Man kan säga så här, på sistone har en drömbörjat utkristallisera sig sakta sakta, fst eller nej ganska snabbt egentligen som allt annat med mig. Kanska sakta för att vara jag så har det gått sakta för att jag inte gjort några jätte drastiska åtgärder
av det ännu. Men det är lite stort, lite livsomvälvande kanske man kan säga.
Kan. Egentligen inte se varför jag ite skulle kunna klara att genomföra det här MEN jag har j såklart ett litet spöke i huvet ett LHON spöke som har suttit där till och från sedan jag blev synskadad och Försäkringskassan ansåg att jag borde gå i pension
(vid 21 års ålder) man får liksom en liten känsla då av att ingen längre förväntar sig att jag ska kunna göra någonting av mitt liv efter det, att ja gfrån och med LHON diagnos anses mer som sak än en människa med livet framför mig och alla möjlighetr
i världen att välja mellan. Nu ansåg ju jag att det var fel tackade nej till pensionen och har seda dess löst problemen själv. Men trots det så fick det där jäkla spöket fäste.. och gör sig påminnd vid stunder i liveet som desssa, då jag fnderar på
att slänga mig in i något nyttm något som jag dessutom inte vet om någon annan i min situation har gjort, det finns med andra ord ingen färdig trampad stig att följa. Men å andra sidan så gillar ju jag att trampa upp stigar.
Detta låter förmodligen aningens svamlande men jag är med andra ord i behov av lite pepp. Lite eller mycket självkänsla och en massa mog.
Nu är kaffet slut och likaså min skrivpaus.
Jag återkommer i ämnet..