Godmorgon på mig då?
jag har nu funderat lite och kommit framtill, efter empiriskt inhämtat matrial (jag är med andra ord hundvakt) att man kankse inte blir hundvan bara för att man har en hund. Eller jo till viss del såklart, men mest blir man nog Simbavan eller ja, vad man nu kan tänkas innega för ett knyte, typ fidovan eller i musses fall plutovan. För VILKEN skillnad det är mellan hundar och hundar. För tillfället har jag alltså ett otroligt gulligt litet monster som grymtar och trippar omkring på mitt golv och har som huvudsakligt styfte att finna något ätbart, VAD SOM HELST! Inte för att det går någon minsta nöd på damen, men man vet ju ALDRIG när man för mat nästa gång och ja, svälten kankse lurar runt hörnet..? Det jag talar om är alltså givetvis en mopstant. MIn hund är en i de flesta situationer en mycket tyst hund och, precis som jag, höjer ytterst sällan på ögonbrynen för någon eller något. Jag satte imorse alltså min väckarklocka i vanlig ordning lite tidigare än då jag absolut måste gå upp så man kan ligga och snooza och mysa ett tag. Larmet drar igång och både jag och somba ligger orörliga, mopsen var däremot inte riktigt med i programet.. -JAHA OKEJ NU ÄR DET DAAAG! VI SKA UPP UPP UPP OCH HELST GÄRNA UT UT UT! grymt grymt gläffs gläffs hopp studs klokloklo (tass ljuden mot golvet alltså) Vart jag än vände mitt trötta jag såg jag bara små studsande gremlin anskikten som då och då loskade mig kärleksfullt (och omedflit?) i ansktet.. ingen snooza.. Dagens lärdom blir alltså dont say it unless you mean it. Ringer klockan så ska man ju faktiskt gå upp eller?! Ska sätta ETT alarm ikväll.