Enligt Fille i

okej ett dygn har gått och jag hittar fortfarande lera i öronen.Det var fantastiskt roligt men nog också bland det svåraste jag gett mig in på som synskadad.Två timmar ungefär tog det för mig att ta mig igenom 10km av uppför och nedför backar, slingrande stigar, stubbar, rötter och stenar, vattenfyllda diken som jag bara bottnade i hälften av gångenrna, leriga träsk som det var med nöd och näppe att jag fick med mig skorna ifrån (istället fick jag med mig träsket i skorna, dom stinker fortfarande efter en vända i tvättmaskinen) och slutligen en hinderbana! om jag sklle rekommendera folk som älskar löpning eller bara en utmaning att testa detta? absolut! om jag skulle rekommendera  detta som en aktivitet för synskadade? lite tveksamt faktiskt.

jag kände tyvär inte att jag vågade springa hela vägen eller så mycket som jag hade velat eftersom underrlaget varierade så mycket att jag var tvungen att ha full fokus hela tiden på vart jag satte fötterna. Men inte mål var inte att komma i mål så snabbt som möjligt, utan helt enkelt att komma i mål. 

Med andra ord så är jag jätte nöjd med mig själv.

Fast ärligt talat så började dagen inte så bra alls. 

Jag hade planerat både min och min kusins och min kärleks (som kom med hunden för att heja( resväg, så att vi skulle hinna i god tid. Tanken var attt jag skulle hoppa på det tåg som dom var på då det passerade Stockholm Södra, och för er som inte vet det så kan jag berätta att det är en fördömt och föbaskat lång pärong. Jag är en hejare på att komma för sent till och med till mina förseningar men jag var faktiskt där i tid, trots det så missade jag tåget, och det på grund av att jag inte SÅG tåget. Det stod för långt bort på pärongen i förhållande till mig, när det började åka så hörde jag det men då var det försent. 

I det läget varken kunde eller ville jag hejda mig, tårarna bara forsade. Jag satt på den evighetslånga pärongen och grät ohämmat i en halvtimme tills nästa tåg kom, och så fortsatte jag en bra bit på den resan också. Det må verka som en extrem reaktion på ett missat tåg när jag ändå skulle hinna till starten med nästa tåg också, men det handlade så klart inte bara om tåget. Det var anledningen till att jag missade det som knäckte mig. Det är faschinerande vad allt kan vända, ena stunden är man taggad och glad, känner sig som en vinnare medan man sätter i sig en stärkande frukost bestående av en halv påse Gott och Blandat(lite dålig planering) och nästa stund känner man sig som en handikappad pöl. Allt negativt bara kom över mig, hur oduglig jag är, hur annorlunda jag är, hur funktionshindrad jag är, hur annorlunda mitt liv har tvingats bli av det här och hur mycket mer tid jag måste avsätta för allt jag ska göra på grund av det här och nästan värst av allt hur osjälvständig jag tvingats bli av det här.

Som tur är så är jag välsignad med mycket kärlek i mitt liv efter mycket pepp, värme och just kärlek från min vän som också skulle springa, min kusin som också skulle springa och min kärlek som var där för att stötta så kunde jag slutligen torka tårarna lagom tills jag var framme, han precis skutta in i uppvärmningen och sedan drog jag åt skogen tillsammansmed alla andra galningar.

Deet var även en äldre kvinna som sprang Tjurruset i samma klunga som mig ett tag, tyckte hon var sjukt imponerande. Hur som helst så var som sagt vissa sträckor väldigt snåriga och slingriga och stigen var så smal att man kjunde bara ta sig fram en och en och då låg jag bakom henne rätt länge, tätt bakom, och då passa jag på att slappna av lite och inte hålla så mycket utkik efter snitzlar utan hakade bara på, och även så när hon ganska tvärt svänger av så gjorde jag självklart också det tills hon stannar och drar ned byxorna. Då insåg jag att hon vek av stigen för att kissa och jag råkat förfölja henne som en annan läskig gubbe typ. Gud vad jag skämmdes. Jag satte full fart tillbaka till stigen medan jag ropade förlåt jag trodde du sprnag på stigen!

Hehe, så kan det gå om man är Félicia antar jag.

Som avslutning på denna novell som det råkade bli ska jag också berätta att givetvis bytte jag om efterått, dock med fullt med lera kvar överallt på kroppen men det syntes ju inte, däremot syntes all lera i ansiktet och håret gott och väl och så gick jag runt genom stan, hem på besök hos mormor och sedan på middag hos morbror. Dock lydde jag ett råd jag råkade höra på pendeln då några andra tjurrusare diskuterade sin look "men sätt på dig medaljen så fattar ju folk, annars ser du bara sunkig ut"