Enligt Fille i

Hur som helst valde vi att låta vår dotter börja på förskolan vid cirka 13 månaders ålder av flera skäl, först och främst för att jag upplevde att hon verkligen var redo för det,är väldigt utåt , självständig, bestämd, social och allmänt rätt trygg i sig själv. Ett annat skäl var även att vi trots att det verkade som att vi inte skulle få det ändå fick plats på vårt första hands och egentligen enda val av förskola. Slutligen så självklartskadas inte ekonomin av att jag kan börja jobba igen också. Nåväl nog om det. Som kvitto på min analys av hennes mognadoch behov gick inskolningen otroligt smärtfritt, eller jo visst fanns det tårar fast ärligt talat var de mest från min sida. Första veckan grät jag mig igenom åtminstone halva dagarna, härör dock mycket av de starka reaktionerna till gravidhormoner, huvudsaken var ju ändå att inte hon grät sig igenom halva dagarna och det gjorde hon verkligen inte. Kunde till och med sova på vilan redan första dagen vilket tydligen inte var helt vanligt vad jag förstår.

Men med detta sagt så är det ju klart att avskeden ändå blev lite känslosamma från. Bådas hålll, annars vore det ju konstigt. Men oj vad stor hon känndes när  vi lämnade henne här om dagen. Vanligast är att jag lämnar henne, men just denna dag var vi med båda två och lämnade. Vid hennes avdelning så lyfte jag in henne över barngrinden, sätter mig på huk och får ta emot en massa pussar från en glad och leende tjej, sen pekar hon på pappa att han också ska komma ner, vilket han gör, får också massa pussar. Sen vinkar hon hejdå, vänder sig om och rundar hörnet in på avdelningen. Bara sådär!

P som inte är med och lämnar så ofta var såklart mest paff

"Var det där lämningen?"

"Eh.. ja."

"Så enkelt? Bara sådär?"

"Ja tydligen.."

Med andra ord tog vi oss en mysig morgonfika date med den tid som blev över och som annars var avsatt för ett lugnt och harmonsikt avlämnande på förskolan.