Enligt Fille i

När jag först skapade denna blogg för ett antal år sedan har det blivit nu faktiskt, så ämnade jag inte på något vis dölja att jag även har en grav synskada men däremot så kännde jag dock att jag ville vara noga med att den inte skulle hamna i fokus för er, mina läsare.Jag drabbades som 21 åring av en allvarlig och ovanllig ögonsjukdom som jag fick veta efter cirka åtta månaders undersökningar heter Lebers Heriterära Opticus Neuropati. Hade aldrig hört talas om den dessförinnan och knappt därefter heller.då jag kom på tanken att börja blogga var jag 25 år och är nu snart 28.I processen att vänja mig vid den enorma omställning som ettså pass gravt funktionshinder ändock innebär så har jag gått igenommånga olika faser kan jag se nu så här lite i backspegeln. En av dessa har varit och är fortfarande faktiskt en rätt central grej är och har varit att jag kännt en oerhörd rädsla för att BLI mitt funktionshinder och att jag, Fellicia, på något vis i och med skulle komma att uppphöra. Att jag skulle sluta vara en hel och mångsidig person och att det enda eftersstryck jag skulle komma att lämna hos min omgivning är "den där synskadade tjejen".
När ja nu idag sitter och skriver det här inlägget så kan jag gladeligen berätta att en stor del av den rädslan har runnit av mig, det hade varit lögn att påstå att den vore helt bortblåst, men det har absolut blivit bättre. I dagens läge känner jag mig faktiskt så pass trygg i mig själv och så pass försäkrad om mitt egenvärde i egenskap av person att jag känner mig modig nog att ta steget att börja blogga mer om det ämne som jag i början så gärna ville undvika. Att lite sådär i förbifarten nämna att jag har en sunskada kändes okej, men inte gärna mer än så.
Men ärligt talat så är det inget som skedde lite sådär i förbifarten av mitt liv hller så det vore ju konstigt att redusera dessa erfarenheter som detta medfört till endast "i förbifaten omnämningar".

Hela mitt lliv har jag utgått från att allt som sker också sker av en anledning. Vilket så klart också måste gälla detta. Jag har också alltid tänkt att jag tycker att det är viktigt att kunna dra lärdom av varandras erfarenheter och kan något göra det av mina så skulle det göra mig så lyckllig. Och slutligen så är jag även av den åsikten att allt lidande som jag i mitt liv utstått är inte i onödan om det så bara kan vara till hjälp eller stöd för en annan människa. Min innerligaste förhoppning är att mitt delande av mina personliga tankar och erfarenheter kan vara till nytta för någon annan som är i behov av dom.


För cirka ett år sedan så bildades den första svenska föreningen för sjukdomen som vände upp och ned på mitt liv och även en relativt liten del av resten av sveriges befolkning likaså. LHON eye society heter den.Vid starten bestod den av cirka 30 individer och nu, ett år senare består den av cirka 130 människor bestående av allt från drabbade, till anhöriga, vänner och andra intresserade.
Inom kort kommer jag troligtvis att flytta mitt bloggande från denna plattform till att blogga på LHON sidan och då just om och utifrån min synskada. Med det hoppas jag då kunna väcka ett intresse för föreningen och sjukdomen, vara till stöd för andra i liknande situationer, både drabbade och deras anhöriga, men framför allt vill jag såklart fortfarande få folk att le och skratta, för det tror jag fortfarande är den viktigaste ingridiensen i denna soppa som kallas livet.


Hoppas ni följer mig till min nya blogg så smånigom, just nu är den fortfarande under konstruktion. Men givetvis ska jag hålla er uppdaterade.

Mycket kärlek till er så länge från en otroligt trött bloggerska som nu varit uppe alldeles för långt in på småtimmarna!