Mitt sovrum är i karantän

Nu känner jag mig lite som mannen i ett dysfunktionellt förhållande, jag sover nämligen på soffan inatt. Fast nu var jag ju ganska generaliserande, som att det bara skulle vara män som gör det föresten, jag är ingen man (!) och har ändå sovit på soffan otaliga gånger när det varit turbulent hemma.. inte för att det hade något som helst me saken att göra, håll dig till saken Fille.

Nu är det alltså inte turbeulent hemma, så schizofren är jag inte att jag skapar drama med mig själv nämligen. MEN däremot fortsätter mitt hemmafiande och nu är det mitt rums tur, närmare bestämt taket målas och stukatur stylas. Alltså är hela rummet inplastat, och då menar jag hela! Det ser ut som en karantän där. Därav valet att hellre sova på soffan, känns som att jag har typ ebola eller något om jag ligger i den sjuksängen under alla penslar och målarfärg. För att inte nämna att hunden skulle väl få blonda slingor lagom tills han vaknat om vi låg där..

Nu är det ju faktiskt inte riktigt så synd om mig om jag ska vara ärlig, min fina roomie har fler än tp fyrtio gånger erbjudit mig att dela säng med henne, men jag har en känsla av att jag och min sidekick skulle hålla henne vaken då hon är en liten prinsessa på ärten som alltså vaknar lätt.

Så nej, jag är inte förvisad till soffan av någon påhittadpartner eller någon annan heller för den delen, jag är väl bara en liten martyr.
↑