2014-02-26 | 11:15:48

Jag vill också..

Vad känslorna kan vända snabbt, upp, ner, hit och dit, bara under en dag.Igår var jag på långpromenad med hunden, i områden jag känner väl till , så kännde mig inte det minsta begränsad. Sen gick jag ut och sprang en runda och det känns så sjukt häftigt att göra nu för tiden. Att jag vågar. Att jag inte springer fel, ramlar eller snubblar. Jag känner mig så fullt fungerande och att jag har en synskada finns inte ens i min värld över huvud taget. Jag är bara kapabel och inget annat. Visserligen ända tills en människa eller något annat otippat föremål dyker upp i min väg där det inte brukar finnas något. Jag hinner ju alltid väja tack och lov men jag blir nästan alltid lika förvånad varje gång det händer. Antar att det är för att jag så totalt glömt bort min funktionsnedsättning att jag ålägger det märkliga fenomenet att människor och ting kan dyka upp ur intet hos omvärlden, inte hos mig. Typ hur kunde den där människan helt plötsligt bara finnas här? Hur gjorde han/hon det? Läskigt! 
Fast just det, det är ju säkert jag som bara inte såg personen förens nu..

Men den tanken kommer liksom i efterhand.

Senare på dagen läste jag, och läste dessutom ut en bok som hette "100 meter lycka" av...nu ska vise, är sämst på att komma ihåg namn.. Maria Nygren kan hon ha hetat tror jag. Den var fantastiskt gripande. Det var en fiktiv bok men som handlade om en 17 årig tjej som fick SLE och således blev fånge i sin kropp men som fantiserade om att leva ett normalt tonårsliv som sin yngre syster men framför allt om att tävlings springa i VM. Ska inte avslöja mer om det är någon av er som tänkt läsa den. Vilket jag rekommenderar å det starkaste föresten. Men guuud vad jag grät, kunde knappt somna för alla tårar som täppte igen alla luftkanaler. Dels för personerna i bokens skull. Men även dels för min skull, och det känns nästan pinsamt att erkänna. MIn ögonsjukdom kan inte alls jämföras och absolut inte likställas med en sådan sjukdom. Jag lever dessutom på det stora hela ett bra liv och låter mig inte handikappas av min funktionsnedsättning. Men helt går inte att komma ifrån att man är till viss del fångad i en kropp sominte helt fungerar och ibland känns det så orättvist. Jag vet inte vad det är jag har gått miste om i mitt liv på grund av denna sjukdom, om ens något alls, för jag vet inte hur mitt liv skulle sett ut om inte detta öde hade drabbat mig. *Vem vet, det kanske til och med är bättre nu än vad det hade varit annars? Men ibland kan jag inte hjälpa att tänka att jag blivit snuvad på så mycket som annars hade varit mitt. Ett annat liv kanske. Vilket vet jag inte, men ändå.. 
Jag accepterar att det är så här det är, men jag gillar det inte. 
Jag saknar så att kunna bläddra i veckotidningar, titta på folk på stan. Spana in i skyltfönster. Gå på dancuppvisningar. Sitta och sminka mig och fixa naglarna. Kunna se världen så som andra kan. Ta ögonkontakt med folk och uppfatta blickar. 
Saknar att ha alla möjligheter öppna för mig.

Saknar att vara en HEL person.
2014-02-17 | 00:28:23

Bon voyage till mig!

Här om dagen kom jag på mig själv i efterhand med att ha gjort, eller ja snarare planerat att göra just en sådan grej som jag, vid insjuknandet, inte trodde att jag skulle kunna klara eller våga igen. Nämligen resa - själv. Har nämligen en kusin som tillfälligt bor utomlands och självklart vill man ju komma och hälsa på då. Visst har jag rest otroligt mycket de senaste åren, eller tja typ alltid egentligen. Men de senaste åren då jag rest som synskadad så har jag för det mesta rest med någon. Nu kom jag på mig efter att vi lagt på telefonen att jag utan att blinka nu bokat en biljett att komma och besöka henne - själv! Jag kan inte läsaavgångskyltarna, gate siffrorna, mitt boardingkort, eller flygplansgångarna för att hitta min plats. Kan säkert inte ens checka in eftersom allt ska vara så jädra modernt jämt nu för tiden med gör-det-själv-grejor överallt, blä för sånt btw. Vissa saker VAR bättre förr. Som tur är ska jag till ett engelskspråkigt land och det är också jag. Framför allt är jag språkig, väldigt så, gillar att prata alltså. Vilket också är vad som ger mig självförtroende nog att våga mig på detta utan ledsagning, jag litar till att jag ska vara modig och rätfram nog att jag ska våga ta för mig och be att bli lotsad de delar av resan som jag inte klarar av för att nå destinationen. Förhoppningsvis även hem också. 
Uppenbarligen så tror jag ju att det kommer att gå bra annrs skule jag ju inte bokat men lite nervöst är det. Intressant var det också att jag inte slogs av alla de uppenbara hinder jag kommer att möta förens EFTER jag redan bokat.

2014-02-11 | 01:00:14

Livet kan vara tungt, då måste man se till att själv vara tyngre och tillsammans kan vi bli tyngaste!

För någon vecka sedan blev jag kontaktad av SRF (synskadades riksförbund) med en undran om jag skulle vara intresserad av att leda en av de samtalsgrupper som de planerar att starta till nästa vår. Blev så glad för självklart vill jag det! Nu kanske dom som känner mig eller vet något om mig reagerar på att har inte jag nog med järn i elden? Framförallt så borde väl kanske jag reagera på det.. När jag lite utifrån ibland försöker betrakta hur jag väljer och har valt att leva mitt liv så kan jag inte låta bli att konstatera att jag måste ha rätt grova koncentrationsproblem med tanke på attt jag aldrig tycks kunna nöja med att göra EN grej. Att ha ETT jobb. EN sysselsätnning. I taget alltså. Men nej, jag kan inte låta bli, men det är ju för att jag tycker att allting är ju så kul och viktigt så jag varken kan eller vill prioritera bort något. Föresten så spelar det väl ingen roll hur mycket koncentrationsvårigheter eller vad det nu är man har så länge man fungerar och har ett fungerande liv. Vilket jag har så strunt samma!

Just sådant som SRF kontaktade mig för är precis sånt jag brinner för. Att med hjälp av delade kunskaper, erfarenheter och tankar hjälpa varandra i och ur en svår och till synes oöverkomlig situation. Att ges möjligheten att få vara med att hjälpa till att dra fram den starka kapabla och gladare människan ur andra synskadade, som precis som jag, kanske tror och känner sig ensamast i världen med sina tankar, hjärnspöken och rädslor är för mig en enorm ära. Det är så viktigt tycker jag för jag vet hur mycket jag hade kunnat dra fördel av det då min värld ställdes på sin spets. Jag vet även hur mycket jag värdesatte de tillfällen då jag träffade på någon annan i liknande situation som mig som jag fick tillfälle att fråga ut och lyssna på. 
Jag hittade min styrka genom att se andras styrka.Det är enorm styrka i att tro. Därför är det så viktigt att tro på sig själv. Då blir man stark.

Hoppas verkligen att detta projekt blir av och att jag då även får vara en del av det, om inte så vardet åtminstone roligt att ha fått frågan!

Du som ikväll låg i din soffa och grubblade på det svårigheter som eventuellt väntar dig och undrade om du stod ensam infördetta, det gör du verkligen inte.

Love and peace out!


2014-02-08 | 23:34:05

Vilken odåga jag är..

Idag var jag med om något intressant.
För en tid sedan så skrev jag om hur jag blivit hjälpt av en person som tydligen även hjälpt mig i samma affär för cirka 6-7 år sedan, alltså då jag var rätt "nyinsjuknad".  Jag skrev då att det känndes kul att jag verkade uppfattas som mer seende nu än vad jag var då trots att situationen är den samma. Vilket ledde mig till slutsattsen att jag blivit bättre på att använda den syn jag har kvar på ett bättre sätt.
Igår sprang jag på samma person igen förstod jag då denne kom ihåg vad jag hette och så. BBåde jag och min syrra började garva mest av förvåning när personen i kassan visade sig veta vem jag var. Vet inte om det var pga av våran reaktion som jag sen idag blev kontaktad av densamme, där han förklarade att det inte varit meningen att göra mig obekväm eller uppfattas som någon konstig typ utan att jag helt enkelt gjort intryck och därför blev jag ihågkommen. Han förklarade sedan VAARFÖR jag gjort intryck, och det var ju väldigt intressant att få se sig själv lite utifrån och i efterhand. 
Tydligen hade jag kommit in där och domderat, krävt en massa special hjälp, haft attityd och troligtvis varit ganska jobbig och som topping på det hela försökte jag deala och pruta. 
Och jag skämms nästan att säga det, men ja, det låter som jag.

Cirka sju år senare hade jag alltså kommit in igen för att terrorisera affären, men den här gången fick jag höra att jag uppfattades som mycket lugnare och tryggare och faktumet att jag var synskadade tog jag visst inte upp förens det verkligen var nödvändigt då jag skulle ha hjälp att fylla i något formulär, dock skulle jag även denna gång deala och pruta.
Att jag inte kan låta bli alltså. Suck!

Jag förklarade mitt sätt vid det första tillfället med att jag var rätt frustrerad på den tiden och ganska lätt retlig då jag för det första troligtvis var rätt chockad över situationen jag befann mig. Men också framförallt för att jag väldigt sällan blev trodd detta då jag var både ung ochinte gick med käpp, eller på annat sätt gjorde det synligt för min omgivning att jag inte kunde se allt denna värld har att erbjuda på samma sätt som de flesta andra längre. 

Men nu flera år senare,så har jag väl blivit ganska van och har mer förståelse för folks oförståelse. För hur skulle någon kunna veta? Det är ju ingen som VILL jävlas med flit. Och även om mitt läge är gammla nyheter för mig efter alla dessa år så försöker jag ha i åtanke att det varje dag är en nyhet för någon annan.

Jag blev i alla fall både glad och överraskad över att få ta del av iaktagelsen. Så surrealistiskt.
2014-02-01 | 19:07:58

Yes you can

Okej, sedan sist har jag inte varit lika olycksdrabbad, dock luktar skorna fortfarande kaffe. Vet inte riktigt hur jag ska göra rent dom men är inte allt för brydd över det för det luktar ju faktiskt ganska gott. Enda lilla missödet som jag utsatt mig för sedan sist var idag då jag hällde upp munskölj och närgången som jag är eftersom jag vill se vad jag gör så skvätte ungefär hälften rakt in i ögat. För hård stråle alltså. Det var inte skönt. Och om det inte redan utförts studier på området kan ju nu berätta efter självupplevda fältstudier att det inte gör samma underverk för synen som det gör för andedräkten. Nu vet vi det.
Visserligen känner jag mig rätt säker på att jag glidit runt idag med stans fräschaste vänsteröga,så det så!

Ämnesbyte. Jag tycker ju väldigt mycket om och hoppas kunna inspirera eller på annat vis vara till nytta för mina medmänniskor. Så nu ska jag i korthet dela med mig av lite inspiriation. Det är nämligen så att min farfar som nu är 88 år fyllda i sin ungdom blev utslängd från skolan med motiveringen att "han var obildbar", lite väl grovt tycker jag. Men sånt var kanske livet på den tiden.. Han utbildade sig dock själv på egen hand till civilingenjör, så det var ju inte kan jag tycka. Men NU däremotså fick jag nyligen höra att min underbara lilla tomte till farfar börjat plugga på Universitetet! Det ni.

Never say never and never give in.


Jag heter Félicia, är 25 år och bor i Stockholm med min hund och min roomie. Jag både pluggar, jobbar och snart är jag kontaktfamilj också till en liten prinsessa. Med andra ord är jag en grymt upptagen men dock livsnjutande kvinna som inte har tid för någon fritid men däremot allt annat som kan förgylla livet. I denna underbara blogg tänkte jag även förgylla era liv med mina vardagsäventyr. Välkomna till min underbara värld kära ni! Och kom ihåg, allt är enligt Fille.