Enligt Fille i - Sånt händer nog bara i en storstad.

Fille

Meningen med livet är att fylla livet med mening. Sedan jag förstått det satsar jag på att fylla mitt liv med just sådant som är meningsfullt för mig. I daggsläget har det lett mig till en äkta man och två underbara barn och allt annat som kan leda till skratt och glädje, för vad är väl viktigare än att skratta? Jag tror även starkt på att det är en mening med allt som händer, man måste bara komma ihåg att ha tillit till att det kommer visa sig. Exempelvis fick jag vid 21-års ålder en gravsynskada som inte känndes särskilt meningsfull just då men som så här i efterhand har lett en hel rad fantastiska upplevelser som jag inte hade velat vara utan. Jag delar här, med glimten i ögat, med mig av mitt liv och vardag i hopp om att det kan tillföra mening även för någon annan. Kärlek

Sånt händer nog bara i en storstad.

Sånt händer nog bara i en storstad.  för ett tag sen tacklade jag en snubbe i tunnelbanan, grovt. Jag var på väg till jobbet och hade super bråttom att hinna med ett byte i Fridhemsplan. Samtidigt som jag har lagt in högsta växeln på min sprint så har alltså någon snubbe gjort likadant fast på väg i motsatt riktning. Jag har en känsla av att vi tänkte ungefär samma sak innan krocken var ett faktum. Nämligen: Han/Hon kommer att svänga, så jag kör på, finns ingen tid att hålla på och svänga nu. Sen tror jag också att samma tanke återigen for igenom våra huvuden ungefär samtidigt, nämligen: Han/Hon svänger inte!  Men detta inser vi allt för sent och hinner inte mer än att vända axeln till för att i möjligaste mån försöka förhindra en frontalkrock. Vi tacklar alltså varandra rätt ordentligt, american football style, och studsar någon meter eller två bakåt var. Det måste sett helt sjukt ut men också väldigt roande ut med tanke på alla skratt jag hörde runt om kring.  Men här kommer det riktigt sjuka med det hela, ingen av oss säger ett ord eller tittar ens på den andra, utan hittar bara balansen igen, tar ny sats och kutar vidare i varsin riktning som att det inte ens hänt något nyss.  Och då tänker jag så här i efterhand att sånt kan nog egentligen bara hända i en storstad full med stressade människor. Vart som helst annars skulle ju detta te sig jätte konstigt, speciellt den delen där vi båda kutar vidare utan så mycket som ett ord. Jag menar föreställ er detta utspelas på ett joggingspår i skogen eller promenerandes längs med någon småländsk landsväg..?   What is Stockholm coming too?