2014-02-26 | 11:15:48

Jag vill också..

Vad känslorna kan vända snabbt, upp, ner, hit och dit, bara under en dag.Igår var jag på långpromenad med hunden, i områden jag känner väl till , så kännde mig inte det minsta begränsad. Sen gick jag ut och sprang en runda och det känns så sjukt häftigt att göra nu för tiden. Att jag vågar. Att jag inte springer fel, ramlar eller snubblar. Jag känner mig så fullt fungerande och att jag har en synskada finns inte ens i min värld över huvud taget. Jag är bara kapabel och inget annat. Visserligen ända tills en människa eller något annat otippat föremål dyker upp i min väg där det inte brukar finnas något. Jag hinner ju alltid väja tack och lov men jag blir nästan alltid lika förvånad varje gång det händer. Antar att det är för att jag så totalt glömt bort min funktionsnedsättning att jag ålägger det märkliga fenomenet att människor och ting kan dyka upp ur intet hos omvärlden, inte hos mig. Typ hur kunde den där människan helt plötsligt bara finnas här? Hur gjorde han/hon det? Läskigt! 
Fast just det, det är ju säkert jag som bara inte såg personen förens nu..

Men den tanken kommer liksom i efterhand.

Senare på dagen läste jag, och läste dessutom ut en bok som hette "100 meter lycka" av...nu ska vise, är sämst på att komma ihåg namn.. Maria Nygren kan hon ha hetat tror jag. Den var fantastiskt gripande. Det var en fiktiv bok men som handlade om en 17 årig tjej som fick SLE och således blev fånge i sin kropp men som fantiserade om att leva ett normalt tonårsliv som sin yngre syster men framför allt om att tävlings springa i VM. Ska inte avslöja mer om det är någon av er som tänkt läsa den. Vilket jag rekommenderar å det starkaste föresten. Men guuud vad jag grät, kunde knappt somna för alla tårar som täppte igen alla luftkanaler. Dels för personerna i bokens skull. Men även dels för min skull, och det känns nästan pinsamt att erkänna. MIn ögonsjukdom kan inte alls jämföras och absolut inte likställas med en sådan sjukdom. Jag lever dessutom på det stora hela ett bra liv och låter mig inte handikappas av min funktionsnedsättning. Men helt går inte att komma ifrån att man är till viss del fångad i en kropp sominte helt fungerar och ibland känns det så orättvist. Jag vet inte vad det är jag har gått miste om i mitt liv på grund av denna sjukdom, om ens något alls, för jag vet inte hur mitt liv skulle sett ut om inte detta öde hade drabbat mig. *Vem vet, det kanske til och med är bättre nu än vad det hade varit annars? Men ibland kan jag inte hjälpa att tänka att jag blivit snuvad på så mycket som annars hade varit mitt. Ett annat liv kanske. Vilket vet jag inte, men ändå.. 
Jag accepterar att det är så här det är, men jag gillar det inte. 
Jag saknar så att kunna bläddra i veckotidningar, titta på folk på stan. Spana in i skyltfönster. Gå på dancuppvisningar. Sitta och sminka mig och fixa naglarna. Kunna se världen så som andra kan. Ta ögonkontakt med folk och uppfatta blickar. 
Saknar att ha alla möjligheter öppna för mig.

Saknar att vara en HEL person.
0 Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Jag heter Félicia, är 25 år och bor i Stockholm med min hund och min roomie. Jag både pluggar, jobbar och snart är jag kontaktfamilj också till en liten prinsessa. Med andra ord är jag en grymt upptagen men dock livsnjutande kvinna som inte har tid för någon fritid men däremot allt annat som kan förgylla livet. I denna underbara blogg tänkte jag även förgylla era liv med mina vardagsäventyr. Välkomna till min underbara värld kära ni! Och kom ihåg, allt är enligt Fille.