2014-01-25 | 00:31:56

Gonatt min vackra glimmande stad

Ibland minns jag tillbaka. Minns hur det var innan jag blev synskadad. Minns hur livet var då. Minns hur jag såg på saker då, både bokstavligt och bildligt talat. Minns hur det var just när LHON slog till, hur jag trodde att jag skulle se på saker då, både bokstavligt och bildligt talat. Minns hur rädd jag var. Rädd för allt jag inte visste, rädd för allt jag trodde, tänkte, och för mina fördomar. Minns hur beslutsam jag var.
Minns framför alt hur rädd jag var för att vara rädd.

Var så rädd för att slukas av det mörker som jag nu fruktade var min nya värld. Titta inte på det, tänk inte på det, känn inte och fundera inte - gå bara framåt,. Bättre att vara ångvälten än att bli ångvältad.


Men inte så ofta brukar jag minnas det här. Man ska inte leka med elden, tänker jag.

Men det är väl så - lustigt, men alla eldar börjar väl slockna efter ett tag. Nu ligger den mest och pyr lite. Då är den inte så skräckinjagande trots allt. Så nu minns jag lite oftare. Minns att jag var nog egentligen väldigt rädd, arg besviken, frustrerad, vilse, av livet jävligt orättvist behandlad. Vågar minnas alla smärtsamma känslor som jag inte visste då att jag hade, för nu har jag några års facit i hand och är därmed lite tryggare. Jag vet att jaginte drunknade i mörker, jag vet att jag klarar mig själv, att livet ändå kan vara värt att leva. 
Nu är jag så modig att jag kan våga vara rädd ibland. Nu vet jag att det går över.

Vad som fick mig att minnas ikväll var utsikten över Stockholm som var så vacker, och jag förundrades över att jag faktiskt kunde tycka att den var så vacker. Trots att jag per definition inte ser den.Inte som förr i alla fall, inte som de flesta av er kanske gör. För någ


ra år sedan hade jag troligtvis halat faram allehanda kikare och teleskop för att kunna avgöra huruvida vyn var vacker eller ej. På "riktigt" alltså.
Men nu bryrjag mig inte, orkar inte tjafsa med all världens kikare och förstoringsglas, hur fantastiska uppfinningar de än är, för att kunna njuta av livet. JAG tycker världen är vacker, och om det sedan visar sig att det är en sopptipp eller byggarbetsplats jag i själva verket överskådar så är väl det i sammanhnanget bara ovidkommande detaljer?

Förr var livet som ett foto och nu upplever jag världen mer som en Monet.

Det är inte helt fel.
2 Kommentarer
Faster:

Så rätt... Monet kan inte vara fel. Tack för allt du delar med dig! KRAM

Svar: och tack själv för visat intresse :)
Fille

2014-01-25 | 10:05:20
Stephanie:

Vadå, har du flyttat från Hallonbergen?

Du ringer fan ALDRIG.

2014-05-14 | 15:55:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Jag heter Félicia, är 25 år och bor i Stockholm med min hund och min roomie. Jag både pluggar, jobbar och snart är jag kontaktfamilj också till en liten prinsessa. Med andra ord är jag en grymt upptagen men dock livsnjutande kvinna som inte har tid för någon fritid men däremot allt annat som kan förgylla livet. I denna underbara blogg tänkte jag även förgylla era liv med mina vardagsäventyr. Välkomna till min underbara värld kära ni! Och kom ihåg, allt är enligt Fille.