Sedan ett antal år tillbaka har jag en grav synskada som jag i denna blogg delar med mig av. Jag tar upp allt från vardagliga företleser, till mina personliga filosoferingar utifrån livet som synskada. Detta med förhoppningen att mina erfarenheter kan vara till stöd, nytta ellernöjeför någon annan. Dock gör jaginte anspråk på att det jag skriver är allmängiltigt för alla personer med synskada - detta är enligt Fille!
Men i huvudsak vill jag locka till skratt genom att bjuda på mig själv, för vad är viktigare än att skratta?
Idag påbörjas vecka 24 av babybakningen. Jag mår fortfarande oförskämt bra. Dock började jag känna gråtigheten smyga sig på mig idag, den och oron. Jag har nämligen kännt små underbara sparkar och slag sedan vecka 16 plus 2 dagar för att vara exakt. Givetvis har dom ökat i både mängd och styrka sedan dess. Skillnaden nu var att förra veckan hade jag semester ochspenderade en stor del av den tiden i horisontellt läge på Venedigs sandstrand, och det är just i liggande läge jag som tydligast känner hennes moves. Denna vecka är fullspäckad med jobb och alltså mycket aktiviteter i vertikalt läge. Så nu idag gick jag undan för att ringa barnmorskan i hopp om att bli lugnad och få höra att detta var normalt. Men så mitt under samtalet blev jag abrupt avbruten av en spark i magen så att ögonen tårades, det var bara det att den kominifrån så det var faktiskt glädjetårar. Yaaay!