Enligt Fille i

Så mycket har hänt sedan sist. Jag har kastats mellan både sorg och glädje, man kan bli utmattad av mindre egentligen.

Min farfar, som jag har skrivit om här tidigare, ni vet tomten som pluggade på Universitetet? Han gick bort nu i vintras detta trots att haninte uppnått den ålder på hundra år som han lovat. Kan inte föreställa mig Småland utan hoom, har inte varit där sedan dess men kan bara tänka mig att det är oändligt tomt utan hans nynnnande.

Och nu, för en dryg månad sedan , har lite dålig tidsuppfattning, så gick även min lilla mormor bort.

Visst vet jag att detta är en del av livet och jag har aldrig fruktat dödensom sådan men känslan man lämnas med är ändå en oändlig tomhet. tomt. tomt. tomt.

Nu har jag inga far eller mof föräldrar kvar, en generation är borta, lite extra tomt blir det väl också eftersom min mamma också är borta sedan unga år. Dock har jag ju ändå givetvis min gulliga lilla pappa kvar tack och lov, men han bor på en liten ö i söderhavet så man ploppar ju inte direkt förbi på en fika..

Jag är så acksam för den tid jag fått med er och ni kommer leva vidare hos mig så länge jag lever.

Som jag antydde i början har det även funnits toppar, inte bara dalartack och lov. Min kärlek har stått vid min sida genom allt detta och varit min klippa att luta mig mot och jag är lycklig att kunna beräta att i Januari så åkte vi till den lilla pappan i söderhavet och under svajande palmer, vid en strand i solnedgången med lekande valar i horizonten så blev vi vigda inför Gud och så blev vi två ett.

lskar dig min man, du som började som en liten arbetsmya som jag dessutom visst var otrevlig mot men som blev min man med stort M, mittliv.