Enligt Fille i

Men nej, jag har ändå inte riktigt det, för jag har ju ändå levt mycket längre utan en jätte mage än vad jag gjort med mage. Plus att den är ju inte heller konstant så man hinner vänja sig, den växer ju från ena dagen till den andra. 

Sen har jag också funderat över det här fenomenet med att klappa gravidmagen. Jag fattar ju själva grejen och det är möjligt att jag skulle göra likadant om det inte var jag somm var bakugnen, eller nej föresten..jag har nog inget minne av att  jag ägnat mig åt sådant.. §jaja, hur som helst jag har inget emot det i sig, det är bara det att jag blir lite obekväm av det, lite som att jag stör. Här har den här personen och den här magen en fin mysig stund tillsammans, lite lagom intimt sådär, och så står jag här och tittar på som något slags tredje hjul. Nästan så att jag vill lämna kulan och personen i fred för sig själva en stund tills dom e klara så gör jag något annat så länge. Men det fattar ju jag också att det inte går. Men vad ska jag göra då?Ska jag klappa tillbaka?På dennes mage? Eller huvud? Vad är kotym när någon klapppar på och talar till ens mage? Väldigt speciell upplevelse, smickrande såklart, men speciell. Jag blir ju givetvis jätte glad för all positivitet som riktas åt vårat håll och att Mini tjejen är längtad efter av så många, känns underbart. Har bara lite svårt för att leva mig in i rollen som gravid, och nu är det bara nio dagar kvar (`?!)  Sen ska jag tydligen vara något ännu konstigare, det vill säga en sån där "mamma".

wooow...