Sedan ett antal år tillbaka har jag en grav synskada som jag i denna blogg delar med mig av. Jag tar upp allt från vardagliga företleser, till mina personliga filosoferingar utifrån livet som synskada. Detta med förhoppningen att mina erfarenheter kan vara till stöd, nytta ellernöjeför någon annan. Dock gör jaginte anspråk på att det jag skriver är allmängiltigt för alla personer med synskada - detta är enligt Fille!
Men i huvudsak vill jag locka till skratt genom att bjuda på mig själv, för vad är viktigare än att skratta?
Helt otroligt vad en liten liten människa kan hålla en sysselsatt, kkonstant typ, och då har jag ändå en väldigt snäll bebis vad jag förstår, såg precis att hon tydligen var tre månader sist jag ansåg mig ha tid att skriva här..nu är hon sju månader! Vi har gjort så mycket sedan sist, bland annat så har vi spenderat två månader av föräldraledighet hos min pappa meoch hans fru i Hawaii. Vilket var helt underbart. Att använda tiden till att göra något sånt här med sin familj får en verkligen att inse och uppskatta Sverige och dess politik, i alla fall vad gäller föräldrarpenningen, det är absolut ingen självklarhet (dock borde det vara det för alla) att få möjligheten att spendera dagarna med att lära känna och ta hand om sin nya lilla familjemedlem. Och till er som tvekar inför att resa med småbarn så kanjag bara säga att sluta tveka, just do it! Det går hur bra som helst och upplevde absolut inte att vi blev hämmade i vad vi kunde göra, istället blev våra utflykter och påhitt bara lite extra kryddade av lite extra kärlek och blöjbyten i tid och otid. Hon har hängt med antingen i sin Bugaboo buffalo (som jag för övrigt starkt rekommenderar) eller i sin babybjörn one sele (som jag också starkt rekommenderar) i lavastensöknar, tropiska djunglar, vita/svarta/gröna sandstränder, upp på vulkaner över molnen och in i vattenfall och badandes bland stora och små vågor. Och allt har hon gjort med ett leende på läpparna
